När jag var 15 år hade ingen jag kände dött. Ingen kunde dö, ingen skulle dö. Varför, livet var ju oändligt.
Men ändå. När jag var 19 tänkte jag att vi hade det så bra. För bra. Sen blev min mamma sjuk, så där sjuk som man dör av. Nej, jag tror inte längre att det var mina tankars fel.
Livet gör så med oss. Idag har jag varit på begravning, den åttiotusende tror jag sen mamma dog.
Och så har jag skrivit en liten bok om några små små pojkar som dog, alldeles för små. Så får livet inte göra!
Jag skriver ut mina känslor. När de kommer, dyker upp som djävulständer som sliter vett i stycken, orkanvindar som river itu allt som var tryggt och säkert, då har jag ett trick för att överleva stormen. Jag sätter mig vid datorn, låter känslorna klättra från magen, genom hjärtat, rinna ur fingrarna ut över tangenterna.
För att det åtminstone ska vara värt. Nåt.
Sången högst upp är för de små pojkarna.
den visan skulle kunna vara den finaste visan som finns!
SvaraRaderaJag tror faktiskt att den är det Felicia! Och det var nån som bor i ditt hus som spelade den för mig. Kram, tack för att du är här.
SvaraRadera