Jag tror att det var i april. Eller i februari, våren kommer tidigt till London. Bodde där, gick i en galet ful och stor skola, Hammersmith & West London College. Vakter överallt för det blev jämt bråk och så kunde det vara blod på väggarna i hissarna. Det ryktades att nån hade knivskurits i en. Dött? Vet inte, minnet blir bara mer och mer påhittigt.
Men jag hade precis fyllt 17 år och var inte så himla kär i Rotborsten längre.
Jag stod i den stora hallen intill trappan upp till biblioteket och pratade med min italienska kompis Marina. Nån kom fram och hälsade på henne och vet ni, det var som om åskan gick.
Han såg mig och jag såg honom och Marina bara försvann. Han hette Mario och vi var tvungna att hinna med allt snabbare än vinden. Tre månader i samma skola fast vi träffades sista dan. Dagen efter skulle han åka tillbaka till Italien! Vi bara stod där på samma fläck och tog reda på allt om varandra, blixtsnabbt. Hade inte tid att vara blyga för jag ville ha honom och han mig, allt annat vore på låtsas. Jävlar vad kär jag blev.
Kommer inte ihåg skoldagen men han följde mig hem. Jag bodde i ett av de vackra vita husen på Eaton Place, han vred sig om och tittade på allt medan vi gick. Jag bodde längs bort, nummer 16. Han hade aldrig sett den delen av London. Belgravia, sanslöst fint men det fattade inte jag.
Och vet ni att jag tänkte att han är inte min typ men det gör inget för det är bara nu som gäller och sen åker han men det vill jag inte tänka på. Just då skulle vi vara tillsammans jämt.
Antar att vi hånglade lite på min säng, tills mamma kom hem och tittade på honom med glittriga fullifan ögon. Sen gick han, jag kan fortfarande se honom försvinna bort från porten. Det stod en blomkruka där, med murgröna och penseér. Han hade lite slängig stil, en sjal runt halsen tror jag, halvlångt hår. Inte alls särskilt städad, eller ens cool. Bara sanslöst snygg.
Men det finns nåt som som jag inte fattar! Varför följde jag inte med honom? Varför gick jag med mamma och åt middag på en restaurang på Fulham eller Brompton Road som hette Mario.
Men hallå, två Mario på en och samma dag, vad hette han dåra? Åh nu vet jag. Massimo. Nej fan, det var han som körde vespa mitt i natten i Cortona i Toscana. Eller hette han Massimillian?
Jag hängde iaf inte med. Fann nån slags sadistisk njutning i att veta att vi skulle ses senare, som ett coolt förspel. De spelade Lionel Richies Hello på restaurangen. Jag åt rigatoni. Hur i helvete kan jag minnas det och inte hans namn. Pablo? Nåt på P, helt säkert. Eller M.
Brukade mörka inför mamma att jag skulle träffa killar, ville inte ha in henne i den världen. Men det fanns ingen tid att förlora, inget utrymme för låtsaslekar. Så jag pussade mamma och pappa godnatt och tog en taxi till honom.
Han bodde i ett sunkigt hyresrum bakom nån tågstation, Paddington? Iaf låg det nånstans där jag aldrig hade varit. Men hans ögon sög in hela mig och vi låg på hans smala äckliga säng och sen låg vi. Jag hade på riktigt inte gjort det med nån sen jag förlorade oskulden när jag var 15, men det var så tråkigt och dåligt att det inte ens räknades. Den här killen, jag älskade honom, även om det bara var just den natten och allt skulle gå över.
- Stanna, bad han men jag ville hem. Allt skulle ändå vara försvunnet på morgonen.
Det var lite svårt att få kärleken ur kroppen. Jag tror att jag fick ett brev. Om jag rotar och letar kanske det finns kvar nånstans. Kanske står hans namn på det.
Julio Iglesias To all the girls Ive loved before. Eller Enrique Eglesias Tonight Im fucking you
.
Läs mer om första gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar