Fullmoon party och hattifnatt

Jag är helt absorberad av boken om Turk och Timotej. Turk som spelar basket och kväver känslor och Timotej som flyter och har känseltrådar som löper ovanpå huden.

Jag måste skriva ett kapitel om kärlek med svåra komplikationer, typ katastrof. Det gör ont i hela kroppen bara att tänka på det. Så hur gör jag?

Väntar på att nåt ska komma till mig såklart. En alldeles underbar gåva som kommer av att ha harvat på som författare ett tag är innebörden av uttrycket "Trust the process".

Satte mig i bilen, körde repeat på Keshas Animal hela vägen in till stan. Grät kanske men tänkte på maskaran.

- Är du en av hattmänniskorna? frågade hovmästaren på Riche när jag klev in vid halv nio på lördagkvällen.
Svart klänning med franska spetsar, mammas hatt som hon hade på den kungliga hästkapplöpningen Ascot (ljuger jag nu igen, var hon ens där? Pappa hade iaf morning suit). 12 cm höga klackar på handsydda spanska stövlar. Varm av kärleken från mina kompisar.

Författarbästisarna i hatt. Emma Hamberg (sexigare än synden) som har skrivit Linas kvällsbok fyllde år och berättade om porrtryckeriet hon bodde granne med. Katerina Janouch var crossover 20-talsvamp, Mari Jungstedt Annie Hall i slokhatt, Mats Strandberg som snart ungdomsbokdebuterar med Cirkeln var allmänt skitsnygg som swingpjatt.

Alla hade hattifnatt. Själv hade jag mest astma. Och fortfarande det där hjärtskärande kapitlet att tänka på.

Så när CowGirl och Glädjeflickan från Moulin Rouge och Gangsterbruden alla intygat mig om att jag är bäst i världen körde jag hem. Öppnade takluckan i bilen så månen kunde röra lite vid min hjässa och få igång hjärnan. Kunde inte gömma mig längre.

Och så kom det till mig, varenda replik och vidrig liten gest som ska göra det här kapitlet skoningslöst och hjärtskärande. Precis som jag vill ha det fast det är ledsamt.

Om jag inte var författare vet jag inte vad jag skulle göra.