onsdag 31 december 2014

Linas skuldhotell stänger - hela förloppet i bild.


Det här är inte en nyårskrönika. Det är en nedläggningsbesked. Så här i sista stund har jag bestämt att lägga ner mitt skuldhotell. Inte de yttre, globala delarna - de som fortfarande handlägger övertygelsen om att det är mitt fel att det är skitkallt och bedrövligt att sitta och tigga på frusna gator, att vuxna försummar och slår ihjäl sina barn, att det blir jordbävningar för att vi förstör jorden, att människor halshuggs av de som tror att gud har med saken att göra, att det är så infernaliskt skitdumt att vi inte lyckas se helhetsperspektiv och kombinera all kunskap till tydliga samband som gör lite bättre för alla eftersom vi kommer att lyckas bättre om vi håller ihop.

Nej, det här handlar om de inre, personliga rummen på mitt skuldhotell, det som jag började bygga på för galet många år sedan. De som ibland varit helt obeboeliga och i behov av grovsanering för att jag inte kunnat hålla isär andra ockupanters sorger och bedrövelser med mina egna. Alltså, svinar man ner på hotell får man själv städa, eller betala räkningen. Nåt sånt har jag kommit fram till. Och stänger därmed.


Så vad ska jag tänka på nu? På den där allra regnigaste dagen i höstas då jag och C & M traskade runt i våra gummistövlar med våta hundar och pratade badställen. På Ms bordsduk med de ryska dockorna och A som satt där och sprudlar av liv.
Om alla timmarna och kvällarna på den stenhårda innebandyläktarbänken och MellanM i Darth Vadermask.
P Lilla Hs hjärnvilja och vinnarskalle och sammetslena kärlek.
På Starboyz soffläge och kramar på ständig väg.
På Arlandas ankomst och avgångshallar. På Gosedjuret
som kissade där inne i ett uttryck av allas vår förvirring. På min oväntade systers leende en höstsöndag i Forum och saknaden det väckte, men också tilliten. På Ps smarta sms som inte kräver en enda emoji. På M som alltid vet när jag är i sjönöd för att vi förstår att det är ursvårt att klämma in en cirkel i en fyrkant.
På utflykterna.
På mina syskon, på bebisen som kommer till S&M, för att A äntligen är hemma i sin värld. För pappas fina hus och nya jobb och glada röst. För kusinhippan. På att NewYorkMahatmaA som är den godaste av alla människor och den största byggmästaren på jorden.
På att få dela barn med dig. Att begripa hur starkt det är går nog inte riktigt att begripa förrän det är som det är.
På Dr W och hans välvilja.
På att J och jag är vänner. På att ERIC FORSS är den allra finaste människan i världen. För att L är stark och mild och rolig och snäll på samma gång, och A och F och V söta som socker och solsken. På finaste Sonja som är precis levande i mitt minne.

På C som fick hösteftermiddagen mitt emot kungens slott att glänsa och tindra och vakna till liv med sitt skratt och jävlaranamma,
på en annan C som samma förmiddag förklarade att det faktiskt inte är nåt fel på mig. På hundarna i tunnelbanan.
På mina grannar som jag ännu inte riktigt förstår mig på. För att ni roar mig.
På lärarna, som vill och tycker att det är kul. För förlaget och J&J&T och Gotlandsveckorna. Alltid Gotlandsveckorna. På Grand Agency och Lena. Jättemycket på Lena.
På Prinsessan af Silverfot, som hittade tillbaka. För Syster Ansgaris högljudda fniss i det tysta klostret. På Cs ljus i mörkret, och utställning på slott.

På min älskade handbollsfamilj som vi rest till varenda förbannad svensk småstad med, och danska också, och som lärt att ge mig karta, kompass och egentid. Som låter mig sova i mitten och hålla mig för mig själv längst ut. På att vi så fick följa våra tjejer till Göteborg, och vinna.
På J som gav mig en äkta kram igår. På A som har reflexväst ifall att och får mig att gapskratta,
på F&F och A som ger sina liv för våra barn. På mina nya pluggkompisar, på C och L  och fröken S som fattar mig.
På L-familjen i NYC och dagarna ni gav oss,
på min bästa kompis K och alla vilda hästar som jag hoppas få besöka snart, snart, snart igen. På P, roliga, känsliga P med sorg i blicken men järnvilja i ryggraden som jag får gå på teater med. Finns inget roligare än att ha trist ihop med dig. På att vänta på min tur efter R på måndagskvällarnas True Detective.


Och tacksamheten. För att första P, eller om det var andra i mitt liv, har kvar sin kloka söta näsa. Till B och tryggheten i att du vet hur saker går igen. O B för att vi hittade tillbaka och att du är så glad i ditt nya liv. Till min Skåne-M och din självklara hjärna och alla dina barn och djur. Till Luxen, för att Maria fick ta hand om dig.
Till att det blommar i Skåne i november. Till Danne& Bleckan som visade KingMelo att det bara är att plocka ner himlen om man vill åt den.

Till U för hustittar och klippor och läsning och myntskrammel och kärlek och frukostbrickor och bygget. För att det är kul att lyssna till allt du kan. För att du tog hand om barnen när jag for. För gungorna och karusellen.



För alla de unga i vår närhet som tagit sig tillbaka från den plats där oron nästan slet oss itu.

För E, älskade E, för ditt hårdhudade softishjärta. För att du får hänga ihop med dina små och stora män.
För skogshuggar-B som kikar in när jag varit borta för länge och stämmer av att jag lever, för J som skriver de smartaste sakerna med största självklarhet, för andra J som nog aldrig tänkt en enda ond tanke, för C som alltid finns där med ett nytt ord på vägen.
För mina mostrar och morbror och kusiner och som är de roligaste människorna jag vet och som jag helst skulle vilja bo nära, för mina gudmödrar och extramammor B och G och P som aldrig släpper taget och ordnar kissnyckel. För det förflutna och framtiden.

För mina FB-vänner som jag aldrig träffat och er jag känner, för er som alltid finns. För alla era egna prövningar som gör er starkare smartare stiligare och ännu ännu snällare. För alla jag inte nämnt men tänker på hela tiden. M som skrev på stranden och i natten.
På våren som kom tidigt fastän det lika gärna kunnat få vara snö. Så tänker jag på mina gudbarn. O min gamla vän som klickade gilla efter tusen tysta år.

Ibland kan jag få för mig att jag känner mig lite ensam, men när jag läser igenom det här tänker jag
att det verkar ju inte riktigt klokt.
Gott nytt år älskade alla!

tisdag 7 oktober 2014

Det svenska erotikundret, tjoho.


Omslagsdesign efter koncept av Filip Rensfelt/Finntorp Grafisk Form, omslagsbild: Shutterstock


Ni vet att vi var först va, med bra sex? 
Kanske inte i praktiken, jag har stor tillit till människan så tillvida, men i bild och text. 
Sånt som beskrivs som det är på riktigt. 
Sommaren med Monica, Nyfiken gul - äkta naket. 
Böckerna - ge mig lite titlar här! 

För er som har undrat varför amerikanskor på film, till och med skitbra filmer, som haft sex om natten alltid vaknar med behån på.
Jag vet inte. I verkligheten är det nog ovanligt. 

En sak jag vet är att jag ALDRIG får noveller publicerade i svenska smörgåstårtetidningar, för det finns en hemlig lista på vad såna inte får innehålla: 
- Explicit sex
- HBTQI
- För storstadsmässiga stjärnfamiljer
Resten kommer jag inte ihåg. Förmodligen ordet hen. 

Men vet ni?

Min andra roman Hallonbäcken nominerades av gaytidningen QX, den finns omnämnd bland HBT-litteratur i en magisteruppsats i BIBLIOTEKS- OCH INFORMATIONSVETENSKAP och står på Queersektionen i Kulturhuset, Stockholms bibliotek. Och jag skriver ALLTID in ett HBTQI-perspektiv i mina texter, med en självklar automatik. 

För det är jag jättestolt, utan att ens vara HBTQI. Eller som min trettonåriga dotter sa:
- Varför behöver man ens komma ut som nåt? Är man inte det man är?

Iaf så har jag skrivit en ny erotiskt novell, tvärlesbisk. Den kommer snart. 

För att citera mitt underbara förlag MIX, som ger ut litteratur som är "erotisk, välskriven och utan de gamla vanliga unkna könsrollerna".


I love.  

lördag 20 september 2014

Pamela Andersson är min idol fastän jag inte vågar läsa hennes bok.


Pamelas bok vilar i mina händer. Jag vågar inte öppna den.

Så här:
Jag är modig.
Jag kan tala om sånt några helst slipper.
Jag erkänner att jag inte bara systematiskt undviker visst, jag  håller mig ibland helt undan.
Och ibland går jag på för hårt och för snabbt och för mycket, men så har jag också lite adhd. 
Och en skitfull ryggsäck som alla andra. 
Ni får försöka ursäkta mig.
Eller undvika mig. 
Men, jag är inte rädd för döden.

Eller?

Min mamma dog en månad innan hon fyllde 49.
Jag är 47 och ett halvt.
Barnen säger att man inte räknar halvår.
Jo, om man har som milstolpe att överleva sin mamma.

Jag ska inte skriva om hypokondri och planen för boken jag ska skriva om det onda i magen inte bara är inbillning.
Älskade ungar, oroa er inte, jag är inte ens i närheten av sjuk, och jag ska inte lämna er! Det här är blott en av mina funderingar. 

Jag ska inte berätta att bokskrivandet kan vara en metod att lägga stökiga dagar på plats.

Men jag vågar inte öppna Pamelas bok trots att jag sagt till henne att jag ska skriva om den.
För hon är mitt i sin resa, med en tumör som gudomligt nog vilar.
Och jag har inte ord nog till att önska henne allt gott.
Din bok är så vacker!

söndag 31 augusti 2014

En mus i pizzan - another NYC story


Oiii! Den damp ner bredvid mig. Kilade under min stol, bort bakom en väggfast bänk. Jag hade ätit frukost på det ljuvligaste stället i stan, Crosby Hotel, hängt kvar till jag på ett vänfast vis blev utslängd. Gick och gick och gick tills blodsockret hotade min förmåga att nånsin ta mig tillbaka till mitt hotell. Okej, jag ljuger, det är inte ett hotell, det är ett vandrarhem och ibland singlar det damm från gallret i taket. Jag är 47 år och nästa gång ska jag lägga mer pengar på ett schyst boende. För ärligt, när man jublar in i själen för att den enda separata toan med egen riktig dörr är ledig, då kan det vara så att man önskar eget badrum. Fast, skam den som ger sig. I NY får du vad du betalar för, leenden räcker precis lika länge som du har dricksat, men till slut har jag iaf fått den hypersnygga, supercoola, jätteunga manliga receptionisten som jobbar 24/7 att le. Jag är som sagt 47 år, har snart vuxit ikapp min mamma som dog när hon var 48 år, men flirtar han med mig? Förmätet att ens tänka tanken, men grejen är att i NY är alla snygga. Inte en enda människa är tråkig att titta på. 
Och hovmästarens ansikte när han såg mig studsa till över råttan i pizzan roade mig. Vi hade, som man säger här, ett moment han och jag. Bara han och jag. På väg från Chelsea Market genom the Village gav jag blanka fan i frukt och grönsakslöftet, jag ville ha pizza och rödvin. Men inte i Little Italy bland turisterna (sen ska jag lära er hur man inte ser ut som en turist i NY. Ungefär som om det spelar nån roll). Jag ville ha sån pizza som Bob de Niro skulle gilla. Så jag gick och gick och gick lite till och sen låg den där. Restaurangen. ”You look exhausted madam”, sa de med leenden som ingen Armanimodell nånsin skulle fånga, och gav mig ett bord mitt emot Josh Radner från How I met your mother. ”Nu har han mött din mother” skrev jag hem till MellanM som sett alla avsnitt tusen gånger. Den grekiska bartjejen ropade darling och frågade hur jag ville ha mitt te, half/half eller just a little. Men det var långt efter musen. Eller råttan. För det är råttor som gäller i NY. Grejen var att Bob de Niro hade älskat pizzan, och jag med. Italiensk korv, handhyvlad lagrad parmesan, ingen palmolja, olivolja från Sicilien, och till det läste jag Summer without men, av Siri Hustvedt. Som om det inte är ironiskt nog skrivet hon just om möss. Möss och människor, när min vän damp ner från barstolen intill. ”It was only little” sa jag till hovmästaren. ”I just dont want them to get bigger” svarade han och ställde ett gratis glas rödvin på mitt bord. 
Betala, det är svårt att göra rätt här. Leenden och betalningar hänger som sagt ihop, och kan slockna snabbt. Igår frågade jag en kille med skägg, så tätt och magnifikt att det var svårt att titta honom i ögonen när vi pratade. Men iaf, hur mkt ska jag betala frågade jag. Vad vill du ha i dricks för att inte bli sur? Så han sa att dubbla taxen som är på runt tio procent eller nåt för det verkar variera och lite till vore bra, log han. Men det är ännu bättre om du ger mer. Så om maten kostar 28,30, taxen är på 2, 30 och du får 7 dollar, blir du glad då? Då log han underfundigt inne i skägget och gick därifrån. Så, jag vet fortfarande inte. 

Men vill ni byta goda gärningar mot bra poäng som gör nytta för alla ska ni gå in här och kolla just idag. Snälla snälla. Diane von Furstenberg har lagt massa miljoner på att bygga the Highline i Meatpacking District, ren glädje och massa gräs ovan mark. Och Jay Z har lagt tusen och fler pengar på att piffa till sin gamla skola eller om det var en egen fotbolsstadium intill, där all hantering är grön och sustainable. Och min kompis Liza tar hem takeawayförpackningar, diskar ur och sopsorterar. Om ni fick lite lite dåligt samvete nu så var det meningen, gå in på pips nu. De behöver synas för att nå ut och göra gott. Hjälp till vetja!

fredag 15 augusti 2014

- Du och jag, vi har ju inbyggda sittkuddar, sa biologifröken, klappade på sin rumpa och pekade på min.



Vi var på utflykt i 9:an, och jag var verkligen skitbra på biologi.
Och sen gav hon de två 5:orna som fanns att ge i betyg till Henric och Gustaf.
(Förlåt Henric och Gustaf för att jag lämnar ut er. Det kanske inte ens var ni, men vi 3 var ju bäst i klassen.)
- Inte för att killarna är bättre än Lina på biologi, sa fröken till mamma. Men för att det bara fanns just två 5:or att dela ut.

Det var tidigt 80-tal, skolan syftade till ett genomsnittssamhälle som man trodde skulle leda till jämlikhet.

Och jag hade ju redan rumpan!

Tankarna slår mig när jag läser att var femte tjej sextrakasseras i skolan. Men fortfarande????

Och så läser jag min kompis Pernilla Alms redan slutsålda bok Läxfritt som syftar till en likvärdig skola.

Alltså, jag bara tänkte på det här.

Och att rumpförstoringar är det senaste på plastikhimlen.

lördag 31 maj 2014

Äkta författarungar - så här ser de ut!



- Mamma, skriver du aldrig längre?
- Melo, hjälper du aldrig till hemma längre?

Att det är morsors jobb att vara tråkiga gör dem inte ett dugg roliga.

Förhandlingarna återupptas:
- Om du viker tvätt varje dag och fixar köket efter dig kan jag skriva med den kvart eller halvtimme du ger mig. Du vet, vi har ett schema och du är nästan vuxen och bodde du i ett annat land skulle du kanske behöva bidra till familjens försörjning och blablabla.
- Jag har ett jobb. Två. Om du börjar gör jag det, avbröt Melo.
- Börja då, svarade jag. Börja du.
- När tänker du börja? frågade han. Skriva igen?
- I morgon sa jag, och gick på Teatergrillen.
Vinkade adjö till de små barnen som blivit stora.
För mammor är inte bara tråkiga.

Älskade Melo, du är Kung. Och HillisPillis, du är ett äkta hjärta.
Och hela tvättstugan är dammsugen, vikt (ja, ni fattar, alla säger så), ugnen skurad, köket blänker OCH:
- Datorn är nyladdad!

Tack barnen, tack, tack, tack. Vilken tur att ni är tonåringar och kommer att sova halva dan.

tisdag 13 maj 2014

Sämre grannsämja, eller bättre?



Grannhäxan förvandlades till god fe, när hon tvingades till att le.
Jag är en radhusmara med fjäder i hatten, rullar runt bland alla skratten.
Vad vi båda vann är slut på trams.
Nu ska väl alla bara vara sams.
Visst?

Ok, jag erkänner, jag spelade inte helt rent.
Med list kokade jag brygd när det började bli för sent.
Låtsad martyri och storm på känslor som var äkta.
Ville fegt helst fly och inte fäkta.

Men eftersom det inte är slut förrän allt som det ska, eller hur de nu sa -
med ett fint nymålat plank mellan oss slipper ni se
- att min gloria hamnat lätt på sne.

Jaja, kom sommar, kom.

söndag 11 maj 2014

Kvinnan på tre trappor



Borta är borta och kvitt är kvitt. 
Ditt är ditt och inte mitt. 
Dina försök är inte mina. 
Mina misslyckanden …  ändå lite dina? 
Vad fan kan vi inte dela för? 

En stökig karaktär tränger sig på. 
Hon bor i ett hus vi skriver om, U och jag, men hon är satan så jobbig om natten.
Skriker ut svordomar i morgonen. Rakt ut genom fönstret, bara så där. 

Men jag vet inte hur gammal hon är, jag vet ingenting om henne. Mer än att hon bor på tre trappor. 

Detta är ett experiment, jag ska lära känna henne så här. Låta henne skriva så fort hon bråkar i min hjärna. 



måndag 28 april 2014

Freedom's just another word for nothing left to lose ;)



"I asked for a whiskey on the rocks, but this is ridiculous" lär nån gubbe i baren på Titanic ha sagt precis som de krockade med isberget. Och jag, jag visste att det alltid skulle finnas en perfekt dag och plats för Bottom of the ocean. "It was real, it was right, but it burnt too hot to survive." Du, gråt inte, du har aldrig gjort mig illa och den här gången vill jag vara självisk och inte förspilla mer tid på den där skitångesten vi har delat. Det blev inget vi den här gången, men det visste vi ju ändå alltid och vi ses nog i nästa liv Fast då kan vi väl låta bli att inte ligga. Jävlar vad jag har älskat dig.

Perfect Storm 

#mixutmaning #efterstormen


Tävling: skriv det sista sms:et efter en härdsmälta i Oskarshamn.

tisdag 1 april 2014

Brev från barn av vår stad

Ok, då mejlar vi väl Sten Nordin i Stadshuset och säger att vi inte vill ha nya Slussen. Jag vill iaf ha det Le Corbusier kallade ett modernt mästerverk: Gamla Slussen. Hej Sten Nordin, snälla bygg inte så fult.

Avsändare Barn av vår stad.

E-post: sten.nordin@stockholm.se

torsdag 6 februari 2014

Det visste ni inte ...

MIN PAPPA!!!

Foto Wictor Forss

Waterscapes - En dold verklighet

I Wictor Forss andra utställning på Lydmar Hotel visas Waterscapes ­– unika bilder skapade av en blandning av havsbotten och vad som reflekteras av en yta som hela tiden skiftar och förvrängs av vattnets rörelser och solljusets brytningar. Öga och hjärna hinner bara registrera en rörlig, glittrig yta medan kameran under en bråkdel av en sekund fryser former, rörelser och ljus till ett Waterscape.   

Var: Lydmar Hotel, Södra Blasieholmshamnen 2, Stockholm från 6 februari, tjoho!

söndag 2 februari 2014

Lite-mycket-nu-lista



1) Provsmaka vårens nya glassar eftersom jag alltid påstår att seriösa författare måste veta vilken sort varenda karaktär väljer från årets nya glasskarta.

2) Fundera på om det är bra eller dåligt att låta Svensk Damtidning fota mig i Sveriges mest använda kimono på Hasseludden.

3) Välja klänning till Arkitektgalan. Hitta den som är mest jag eftersom jag inte har det senaste, snyggaste, rättaste och dessutom kanske kommer springande med en gosedjurshund under armen från handbollslämning.

4) Inte glömma Lydmar Hotel och pappas fotovernissage på torsdag. Äta middag med familjen.

Tänker inte säga nåt om boken jag skriver, tentaläsningen, grupparbetet, skottningen, de usla skidspåren och att jag har 18:e reservplats på yogan idag.

Foto Wictor Forss