Det här kommer att bli långt för allt hänger ihop. Allt i hela världsalltet.
När jag var 17 rev min bästis Prinsessan af Silverfot ett rosa papper ur min finaste anteckningsbok och ritade en teckning av Linas berg och dalbaneliv. Jag har kvar teckningen i min plånbok. Eller i min skattkista, eller i min pigtittare, eller nånstans bra och tryggt iaf.
(Om jag ska vara helt ärlig så tror alla att P af S är Loella i min första bok Vildängel. Det tror jag också.)
Igår hände fyra fantastiska saker. En så bra att den faktiskt inte går att berätta, en rolig, en kul jobbgrej som såklart inte kommer att ge några pengar och som jag borde tackaa nej till fast att jag kommer att säga ja.
Och så den allra finaste - doktorn som ringde från Astrid Lindgrens Barnsjukhus och sa att Tonåringen inte har fel på hjärtat längre. Han kan träna igen.
Aldrig har jag sett nån springa så glatt till den avlägsna busshållplatsen.
Men det hände också nåt så hemskt att jag aldrig kommer att kunna tala om det. Inte förrän jag dansade Zumba tappade jag balansen och förstod. Så jag dansade färdigt utan att le en enda gång, gick hem och grät ner i kycklingen, bäddade om alla sängar och jobbade tills jag somnade med datorn i knät. Drömde om kackerlackor.
Känslorna stormar lika vilt som vårfloden.
Enda skillnaden är hur jag gör. Då när jag var tonåring grät jag tills jag ändå var tvungen att gå upp och plugga. Läs Fridah Jönssons blogg om en normal gymnasietermin ni som inte vet eller minns hur pressigt det kan vara. Alla ni andra, läs och skratta, det är inte värt att gråta över.
Men iaf. Den första gången min hund Hero skulle dö hade han blivit biten av grannens polishund Apache. Hero och Apache hatade varandra, de kissade ju på samma lyktstolpar!
Men den där dagen före julafton förlorade Hero. Med ett jättelikt hugg i benet gick han in och la sig bredvid min säng. Vägrade se på mig om jag ömkade honom, försäkrade sig om att jag var där. Åt inte på fyra dagar, gick bara ut och kissade med mig, om natten, när inte husse såg. Låg kvar tills han var säker på att han hade överlevt.
Så gör jag med. Allt annat är lika sen jag var 17 för jag är fortfarande ute på den resan. Uppför en kulle och nerför ett berg.
Och jag undrar ibland, är det bättre att inte känna så mycket?
Idag ska jag lyssna på Lustans Lakejer Uppdrag i Genève.
Åh, du skriver så fina kommentarer till mig Lina! Det är så skönt att höra om föräldrar som säger till skolan när den enbart är korkad, för då vet man att det inte bara är vi elever som ba "men de LYSSNAR junte!", utan att det faktiskt är vuxna som inte går i skolan som också ser felen.
SvaraRaderaJag mailar min adress till dig, det är så gulligt att du vill skicka boken!
KRAAAM!
Jag undrar lite över det där Fridah, blir ganska upprörd om det är så att inte så många vuxna säger ifrån. Har en sån grej på gång just nu, med en lärare - mot en lärare? undrar jag nästan, för när allt kommer omkring känns det som en massa egon står i vägen för ungarnas bästa. Eller är det bara jag som är bra på att skrika högt och tror att jag har nåt att komma med...
SvaraRaderaMen du, liten forskningsstudie, hur många gånger har du hört vuxna gå emot idiotgrejer i skolan och tänkt fan va skönt, de är på vår sida? Önskar att du ska säga en miljard gånger ....