Gillar siffror, kan bli lite hög på dem. Inte för att de nånsin går ihop eller betyder något. En gång höll jag på så här:
"Det är 7 månader sedan jag träffade honom, en iskall vinterkväll. Han sa att jag var sanslöst begåvad. Men det var inte första gången vi sågs påstod han, vi möttes för 7 år sedan men då ville jag inte tala med honom. Jag tror att han var för kort. Sedan hördes vi i 20 dagar och så försvann han i 7 veckor och nu är det den 20/7 så visst borde han komma tillbaka idag?"
Om jag var 17 när jag tänkte så, det spelar egentligen inte så stor roll. Ingenting förändrar sig inuti. Jag är precis lika drömskt romantisk och fatalistisk som i tonåren. Och tjejerna jag skriver om tror på kärlek så mycket att de går sönder, ibland. Precis som jag.
Jag tog körkort när jag var 17. Man får det i London. Pappas bil var för fin för mig och jag tog 27 lektioner i vänstertrafik. Körde en gång på Rivieran och svor på att aldrig mer, vare sig köra högertrafik eller tala franska.
Höll bara ena löftet. Men idag, 17+27 år senare har jag tappat bort mitt körkort.
Vill inte ens börja leta, med risk för att jag inte hittar det och måste göra något åt det. För jag har ju kvar mitt engelska, det har min adress på 16, Eaton Place London SW1 tryckt på, inget foto och gäller till 2032.
Undrar om det är meningen att jag ska flytta tillbaka dit?
Nämnde jag att det är nästan 17 år sedan jag gifte mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar