Fula tankar och få det sagt

Jag är snäll, jag är klok, jag tror att alla människor vill varandra jätteväl och jag inbillar mig att jag skulle dela med mig av min sista droppe vatten till en vilt främmande människa i öknen. Som kommer ridande på en utmärglad kamel.

Eller skulle jag verkligen det?

Ibland kommer jag på mig själv med att planera, vara listig, försöka räkna ut nån annans baktankar innan de har kommit på dem själva så jag ska hinna före.

(Läser just nu Blondinbellas bok för att få bukt med det här, hon vågar tala om det vidriga med att vara en svartsjuk bitch som häller mjölk på andra tjejer i skolmatsalen, och ÄNDÅ göra sig själv mänsklig. Jag tycker om Blondinbella för det.)

Brukar ju alltid säga att vi människor är oss själva närmast och förr eller senare slår mänskligheten till hos oss varenda en. Håller jag på att växa ikapp mig själv?

Har jag aldrig varit snäll på riktigt?

Eller, håller jag bara på att snurra till allt nu?

Min kompis Åsa Larsson som förmodligen är världens bästa norrländska deckarförfattare säger att jag och min kompis Maria Ernestam, också storslagen underbart skruvad författare som skriver böcker om att gräva ner sin dödade mamma i rosenrabatten.
- Åsa säger att Maria och jag använder för många vackra ord.

Åsa påstår att man bara ska säga som det är, rätt ut.

Då kan man ha ångest över sin rättframhet ett litet tag, men det är INGENTING i jämförelse med ältandet om man inte säger något alls.


Jaha. Maria och Lina och Åsa, ibland låtsas vi att vi är vuxna men egentligen är vi ungefär 15.

Det är verkligen ingen skillnad på nu och då.

Fotnot: Maria och Lina och Åsa heter egentligen Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin.