Talade med en ung tjej som var söt som socker för att hela hon utstrålade vänlighet och så gav hon mig blommor och berättade att hon läste massor. Hon blev karaktärerna i böckerna hon plöjde och undrade med ett fniss om hon hade ett eget liv.
- Vem är jag själv, liksom?
Det kan jag också undra. Det bästa med tonårsläsande är att man SKA och FÅR känna massor. Och omvänt, man måste skriva dem på samma sätt. Fick en fråga på Skriv för livet! vad som är annorlunda med att skriva ungdomsböcker.
- De måste kännas, svarade jag. Det är nästan en plikt att få till det så när man skriver.
Alltså, jag rispar upp sår till ytan, doppar pennan i mitt hjärteblod och skriver tills jag nästan gråter över tangentbordet. Alternativ kräks, blir kåt, skrattar.
Och när livet känns som svårast, för det gör mitt liv ganska ofta, är det en tröst att tänka att jag kan skriva ner känslorna.
Skriva ner dem, skriva dem av mig, låna ut dem.
Det är så jag tror att man får till bra böcker. Men ni som vet, ni som läser, det är era tankar jag mest av allt vill kika in i! Berätta för mig:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar