Mysig middag på Bellmanmuseet på Långholmen, duggregn och eldar och havet och staden utanför.
Skriver mina böcker utifrån en känsla. Hela boken om Turk & Timotej är inkurad i ett mjukt moln av kärlek. Inte för att det gör det ett dugg enklare!
Vi håller på med det här hela tiden, Niklas och jag, sliter i känslorna som härjar. Känslor som löper som högspänning mellan två elektriska poler.
Klart det känns! Både gottar mig åt att få skriva en sån här bok och försöker förhålla mig till den.
Har kommit på att FÖRHÅLLA sig till grejer, är det enda man kan göra.
Det kunde jag INTE när jag var 13, 16, 17, 19. Allt var bara ett enda allt.
(Hur klarar ni det? Är så full av beundran hur tonåringar fixar livet. Vi slapp iaf lägga ut allt vi gjorde på FB. Alltså, jag gillar det, är helt galet förtjust i nytt bara för att det är det, men kontaktytorna är miljarder, myriader. Ooops, det här var visst ett annat inlägg.)
Nu försöker jag minnas att man kan stoppa en tanke innan den har hunnit bli en känsla. Innan man smäller igen dörren, krossar en spegel, river upp himlen för att allt känns så ÅHHHHHHHHHHHHHH.
Så jag ångestnjuter lite, medan jag letar musik som träffar rätt i hjärtat. Igår sjöng Armand Mirpour sig rakt in i mitt. Han hade sammetsögon.
Han spelade på bloggreleasen av Sanningen om Alice. Det var så mysigt att jag ska skriva ett helt eget inlägg om det. Ska bara sträckläsa ut boken först. Helst vill jag att Lo Kauppi ska komma hem och läsa för mig. Som igår, när hon i ljusblå spetsblus klev in ifrån mörkret och körde högläsning. Jag tror att Lo Kauppi ser ut som Katherine i boken. Jäklar vad jag inte kan hålla mig till ämnet idag. Tror att jag är väldigt glad.)
Idag är det Westlife som knäcker mig. Turk & Timotej har det lite svårt i vår bok och jag blir inte kvitt känslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar