Idag såg jag Charlie St.Cloud med Zac Efron. Den var lite kitchigt filmad med softade närbilder och extraglödande solnedgångar à la 50-tal. Zac, gillar allt med honom faktiskt, rörde sig i gränslandet mellan de levande och döda, ni vet den där vackra platsen där våra skyddsänglar bor.
Grejen var att Zac/Charlie inte kunde släppa taget om sin döda lillebror, och såklart, inte levde nåt särskilt bra liv. Tills han träffade Tess. Då skruvades filmen till och Zac fick magic powers, fast underbart vackra och fina.
JAG ÄLSKAR SÅNA FILMER.
Jag älskar verkligheter som rör sig på parallela plan. Som Inception. Wow.
Historien var på 4 el 5 nivåer samtidigt.
Men iaf. När mamma dog frågade en bekymrad kompis om jag alltid skulle ha kvar mammas namnskylt på dörren till hennes våning. Vad hon menade var - när skulle jag släppa taget?
Jag vet när det hände. Såg filmen Truly Madly Deeply om en man som dör, men på Andra Sidan börjar han härja runt som uteliggare. Varje natt besöker han sin ledsna fru, som blir rörande lycklig, för det finaste som finns är att få kontakt med den du har förlorat. Men sen börjar den döda mannen ta med sig sina döda lodispolare hem till henne på fest. Natt efter natt, till hon ger upp på honom.
Släpper taget. Låter de döda vandra vidare och återgår själv till att leva här och nu.
Då förstod jag. Numera ligger mammas saker i en välförsluten låda. Namnskylten högst upp.
Flummigt? Jag har varit hos medier och mött min mamma, till och med i TV, Möte med det okända. Måste hitta klippet, fniss, det går i repris ibland.
Filmnördsextramaterial: Det här var den andra filmen där Kim Basinger spelar mamma till barn som dödas i en bilolycka, där däcken ställts om för tidigt inför en vänstersväng, så bilen blivit påkörd och puttats ut i mötande körfält. Första filmen hette The door in the floor och bygger på en roman av John Irving.
Åh, jag har fortfarande inte letat efter mitt körkort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar