Troschock

Öppna din dörr

Nä just det.
Jag tror inte på gud så det är därför jag konsekvent och demonstrativt använder litet g om HEN
- trots att min icke så smartphone jämt och självsvåldigt opponerar sig mot detta.
Jag tror inte på en katolsk kyrka som låter präster våldta småpojkar
jag tror inte på en påve som varit med om att tillåta tortyr
och jag tycker att väldigt mycket i bibeln är bullshit som går att motbevisa utan högskolebetyg.

Dessutom tycker jag att så kallade family values ligger till grund för en massa hyckleri i världen
när det bästa vore att kalla en spade en spade.

Och ja, jag svär. Skitmycket ibland. Jag tycker om att blanda honung med härsknad. 

MEN

Jag har inget emot er tro.
Jag har inget emot er.
Och jag skulle aldrig drömma om att kritisera att ni ger uttryck för er tro på era privata sidor,
i oändligt väna ordalag. 
För jag kan välja att läsa och begrunda, eller välja att inte låta bli.

OCH SÅ HÄR ÄR DET:
På min privata fb-sida där jag skriver om mina barn, till mina barn får jag skriva vad jag vill så länge det är ok med dem.
Min första och största lojalitet är med min familj, och mina vänner.
gud får jag vara hur förbannad på jag vill, med emfas och fula ord.

På min fb--sida får vi tryggt ge uttryck för åsikter och övertygelser utan oro för att det kränker någon.
För jo, jag är personlig på gränsen till privat, men det bjuder jag på.
Men mina barn, de är fredade.
Min kärlek till dem och deras övertygelser - wow! Till och med jag får slut på ord.

Så, från en lejonmamma med savanngula klor och raggig man:
Diskutera gärna mina åsikter på bloggen, men på fb unfriendar jag folk jag faktiskt inte känner som kritiserar takhöjden mellan mig och mina barn, i  inlägg till mina barn.
Swosh. 
Morr. 
Mina barn behöver nämligen inte tro på gud och svär de ibland så tycker jag att det är mindre farligt än vad de svär över.

Och vet ni, förmodligen är jag satanist, men det är en annan historia.

Mormors katrinplommonsufflé och andra berättelser

Lätta fötter gå med hunden
mot morgonsol på längtansfull kind
Ringa dig kom jag på mig själv att tänka
skratta bort en stund som gör dagen mild
Men du är inte min och lite tvär
Då kan man inte prata strunt

Igår, somnade stolt
hittat den jag en gång var
och nu: varannan vecka
(den andra hälften kan man äta kex och ost och bara måla naglarna säger de som har tränat i flera år
men det är en annan dikt)
 
Städat, tjatat, strukit, handlat fyra gånger, burit möbler, planterat blommor, inte fått ihop det där bordet
lagat mat i flera dar och ordnat fest för han den där som ville ha sin mamma tillbaka
Mammas förkläde, mosters råd i telefonluren, mormors katrinplommonsufflé som kronan på mitt verk

Nu får han åka
nu när vi fått tillbaka vårat oss

Befrielse som luft i mina lungor
var kom just den ifrån

Nu vet jag
Ingen sa längre:
Du gör för mycket
Ställ in
Varför ska du alltid ta i
Jag sticker ut en stund
och lät bli att hjälpa till
istället för att koka te

Inga fällda krokben
Upp till mig utan låtsaslek
Göra om göra själv göra rätt eget ansvar

Ungarna, flickorna, cyklar ut i vårkvällen till vilda fniss
Smitarhund
Tack grannen
Papporna, brorsorna, sönerna, kompisarna, tänk att nästan alla hade gröna tröjor
minnet som ett leende på mina läppar när jag skulle sova

Där kärlek finns blir det bra
skrev hon som tagit hand om våra liv

En förnimmelse när natten lägger sig runt mig
under täcket lyssnar jag till din låt
Ett vänligt komma-på utan sorgstänk i kanten
I fyra timmar har jag inte tänkt på dig!

Dina händer på mina höfter där vid diskbaljan eller spisen
din kyss på min hals när alla hade gått
Du skulle ha varit här bland oss
Det fanns faktiskt ett kvällssoldränkt hål där du inte stod.

Det är slut, det är slut, det är över nuuuuuuu, min kärlek lämnar diiiiiiiiig, jag är fri och jag förstår nu, sjöng hon framför spegeln så den sprack från kant till kant..

-->

Ibland skriver mina romankaraktärer små dikter i väntan på liv i nästa bok. Här är en från Timotej som hänger på Muggen igen, för första gången på länge:

En dörr

Skulle jag våga gå in sen världen blev livsfarlig

Ingen vet hur svårt jag sörjer dig

Men du kan inte äga alla mina platser!

Ändå,
varför skrattar ingen i hela världen lika lättsamt som du?

Samma kille i kassan

Jävlar vad han var snygg i fjol

Innan jag hade mött dig.

Nu har han bara snälla ögon

Och ett vänligt sätt.

Samma skum på tekoppen

Samma vårstros på Götgatan utanför

Vinterfula människor blir så himla fina,

när solen når ner till dem.

Samma ljuslyktor på borden, kanske likadana.

En gång släckte jag en eldsvåda vid bordet strax intill.

Den lyktan gick i kras mot stenhårt golv.

Amy Winehouse i högtalaren,

fast att hon är död.

Du var så söt att jag inte orkade dofta på våren

Din hud så len att jag bara ville ta på den.

Sommar

Du hade släppt av mig vid Gullmarsplan

Tänt en cigarett till mig

Givit mig ett skratt på vägen

För att du tyckte om att se mig le.

Jagade rädsla ur min håg

Ensamhet ur din dag.

Sorgen nådde inte dina ögon den gången

Du hade sovit nära, mitt jag intill dig

För första gången.

Lycka som röda lyktor mot natthimlen

Såna hade du köpt till oss.

Jag köpte jordgubbar och fick ont i huvudet

Behövde sitta av mig en liten stund

Ställtid

Från dig till allt det andra

Din skjorta fladdrade vit i vinden

Vad tjänar det till att minnas det.

Nu vänder jag i omvänd riktning,

tänker jag och tappar tårar i tekoppen

Från oss till det som ska bli jag.

Besöker brottsplatser för att lämna nya ledtrådar

fastän ingen ännu riktigt vet vad de ska leda till.

Skapar nya minnen till när de andra suddas ut

Ska släppa taget om de vi var

Inte dem vi blev

Ibland går det så

Nu gör jag det.

Här vill Timotej avsluta med något trivialt som En svala gör ingen sommar eller Hon dansade en sommar men som hennes skrivcoach måste jag direkt avråda från sådana schabloniseringar. Möjligen kan hon få lägga till ett litet viskande:

Gone baby gone

Citat Dennis Lehane

Från Fordon till Förälder och sen Frisör

Fixade håret idag hos en ung gaddad tjej som gått Fordonslinjen.
Hon flyttade hemifrån som 16.
Ville ha barn, födde vid 17.
Fick massa stöd i ett Bollnäs där 19 tonårstjejer blev mammor det året och var nöjda med det.
Skolorna visste precis hur de skulle agera, pausade betyg och hjälpte till.

Så flyttade hon till Stockholm,
träffade ny kille som mer än allt annat vill vara pappa till hennes son och ha fler barn med henne.
21 och 24 år är de. 
En jobbar, en utbildar sig, de har köpt lägenhet.
Man måste stötta varandra, vara ärlig och hålla ihop, sa hon. Vara artig och trevlig och kämpa.

Underbar solskenshistoria, för såna finns.
Gjorde inget alls att det omedelbart regnade på mitt nyfönade hår.

Nya boken, nu reser sig nackhåren!

- Det där låter ju skitspännande, sa pappa när jag berättade hela storyn till Bosses och min bok.

Varulvens testamente.
Nya och gamla nazister.
Dostojevskis Idioten som ryggrad.
Kapplöpning till sanningen.
Väldigt många vill inte att den ska berättas.
En ensam man som vill få den sagd. 

Så fyllde pappa på med detaljer, namn att kolla upp, någon som eldade upp sitt hus i en magnifik eldsvåda som syntes i hela Djursholm.

Begravda synder?

En gammal nazist med djup ånger på sin dödsbädd långt bortom rättegångar och lagens långa arm. Men vad hade han berättat?

Tack pappa. Kanske kanske vet du hur mycket det här betyder? Ditt godkännande.

Grannkampen del 2

- Linaaaaa, hördes en myndig stämma över nejden.
Ni fattar, jag är lilltjejen här i gänget.
Sakta vänder jag mig om. Tippar ner solglasögonen från skallen, ner framför ögonen.
Jamen, nåt skydd måste jag ha.
- Du har lagt dina löv i fel kompost. Den där är vår.
Nu vet jag hur det blir krig. Och som i Hungerspelen.
Jag lutade mig ner för att plocka upp allt det feliga.
- Men du kan låta det ligga kvar nu. För den här gången.
Nix. Aldrig. Glöm det. Den som står i skuld är inte fri.
- Jag flyttar på det, sa jag.

Så bytte jag sida, till framsidan.
 - Vi är borta hela sommaren, så du får klippa vårt gräs. Annars blir det helt vilt.
Som jag då. 

Linas vårskriksdikt

Grannarna till höger har kalkat gräsmattan.
Halva.
På deras sida gränsen.
Grannen till vänster har vårsopat.
Fram till den där stenen i mitten som markerar mitt mot ditt.
Jag ler.
De är snälla.
De säger vänligt och hjälpsamt att om jag sopar och krattar så kommer städbilen och tar bort mitt skräp.
Snart kommer bilen.
Jag ler igen.
Ni kan inte fånga min själ.