I Vildängel, min debutroman som är otäckt självbiografisk, skriver jag om det här. Men jag nämnde det i förbifarten som om det inte fanns, eller för att jag inte skulle komma på mig själv. Jag har ALDRIG talat med nån om min ätstörning. Sanningen är att jag fortfarande har ett stört förhållande till mat. En ännu större sanning är att det inte ger nåt!
Men så här är det: Jag minns skoltoaletten nedanför biblioteket på internatskolan i Oxford för det var där jag kom på det. Jag minns varenda toalett jag har spytt på. Självföraktet, när att kräkas är viktigare än att toan är äcklig. Jag skulle aldrig i helvete ha kissat där, men spy gick bra.
Hur bra mår man då? Inuti alltså?
Och sen karusellen, spiralen ner i helvetet när man trycker i sig mer mat. Mat som du redan när du äter den vet hur den kommer att kännas att spy upp.
Varför jag kräktes? För att jag aldrig har tyckt att mitt utseende duger. För att jag tom var avundsjuk på Barbiedockor.
Och ändå, vi hade inte it. Hur svårt måste det inte vara när det finns bilder bilder på skitsnygga människor överallt? När folk är både smarta och snygga som Tyra Banks och framgångsrika. Då håller det inte att säga att de iaf är dumma i huvudet.
Hur klarar ni det?
Hoppas att ni är så smarta att ni inser att väldigt många vrålsmala superläckra människor har ett komplicerat förhållande till mat. Det gjorde inte jag.
Fotnot: Tyra jobbar massor mot ätstörningar och för att unga människor ska må bra.
Läs om kända människor som har svältit sig till döds och om de som talar öppet om det. Prinsessan Diana var en av dem. När jag var 17 år och ute med en kompis och vädrade mitt nytagna körkort på Londons gator stannade vi bredvid Dianas bil vid ett rödljus. Hon var 90-talets it-girl. Om vi skrek och tutade? Ja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar