Smärta.
Marilyn Monroe sägs ha dött av missbruk eller så blev hon mördad (enligt konspirationsteorierna) men mest dog hon nog av smärta.
Ni vet den där inuti som gör ondare än ett varigt sår?
Ni vet den där som man försöker lindra med annat flyktigt men som bara gör ännu ondare i en nedåtgående spiral?
Som ger kort lätt svalka men bara precis just innan det kladdar ihop sig med den trasiga självrespekten och växer ut till självhat.
Det är då man måste göra det värsta.
Skära av den eller det man tror är en del av sig själv men som skadar mest av allt.
Plocka ner alla foton på den man älskar, flytta isär, slänga gamla flygbiljetter från resor som var så jävla bra, radera de allra finaste sms:en. Inte lyssna på sparade röstmeddelanden, lägga de torkade liljekonvaljerna i en låda där de inte syns. Säga upp sig, flytta, städa bort.
Men ändå, låta sig nästan drunkna i flodvågen av fina minnen, sörja det som kroppen och hjärnan måste bli klar med.
Sen, utplåna tankarna på det som kunde ha blivit. Uthärda den ännu värre smärtan ända tills den släpper.
Det blir bättre. Det är faktiskt så. Den blomstertid nu kommer, eller nåt.
Nej Du, det blir aldrig bättre... någonsin!!!!
SvaraRaderaJo, jag lovar. Livet är gjort på det viset, meningen är att vi ska överleva och då måste saker gå över. Tro mig!
SvaraRaderaIngen gaffa (silvertejp) i världen kan laga det som krossats.... och om man nu inte är i stånd att göra allt det där du säger man ska göra, flytta, rensa, ta bort... därför att man rent fysiskt är beroende av krossaren och tvingas sitta resten av sitt liv mitt i skiten där allt är dött och aldrig någonsin kan bli bättre och man hela tiden blir påmind om det värsta.. det man aldrig trodde skulle hända, men som hände. VAD gör man då????!!!
SvaraRaderaVet vad gaffa är, det brukar ju hjälpa för och mot det mesta. Beror nog lite på vad krossaren har gjort eller hur man bär gemensamt ansvar, vad för slags sår som måste läkas? Om det är livet som härjat fram och kärlek som tagit slut, eller om andra hemskheter också hänt som måste bearbetas och få tid att läka. Det vet ju inte jag, vad som plågar dig. Men jag vet att man ibland tror att det ska bli ännu värre om man bryter upp, att man är så rädd för ledsamheten att den lamslår allt, fast egentligen kanske man har det värst redan. Och jag vet att om man inte är rädd för sig själv och livet så tar man sig vidare. Mejla mig om du vill, på kontakt@linaforss.com.
SvaraRaderaVad jag ville peka på var att man kanske inte KAN bryta upp därför att man på eller annat sätt rent praktiskt är beroende av hjälp (man kan t ex vara handikappad eller sjuk) och enda hjälpen man har är den man får från den som krossat/svikit en och som gör det för att döva det dåliga samvetet (inget annat)..... då finns helt enkelt ingen lösning, man får sitta mitt i det.... och som jag sa - det går aldrig aldrig över för sveket var så stort.
SvaraRaderaTanken slog mig att du menade just det, att det är ett fysiskt handikapp som binder er samman. Fast det lät som om du kände det här väldigt starkt själv och jag blev väldigt berörd å dina vägnar. Har gått och funderat på dig i flera dagar, önskat att du ska skriva igen för din smärta gör ont i mig. Men om den som svikit/krossat endast gör det av dåligt samvete och allt är dött som du säger, finns det då verkligen ingen annan utväg? Vill du leva i det som smärtar dig, kan du inte hitta en annan väg för dig? Och sveket, jag kan inte ens föreställa mig, hur ser det ut för att vara oöverkommeligt?
SvaraRaderaEn smärta som förföljer... som gör sig påmind om natten, vaknar av skrik..... "varför, varför, varför", som alltid befinner sig i en smärtsam närhet där det omedvetna styr, där den egna makten inte styr. Vad jag vill är då av underordnad betydelse och förmågan att styra obefintlig. Det gör så förbannat ont!!!! Den enda känsla man har kvar är smärta. Att ha förlorat förmågan att älska, bry sig om, känna med - därför att man känslomässigt faktiskt dog av sveket ger också sorg och smärta (och dåligt samvete när man inte känner då man borde känna). Själva livet har tagit slut - inte paus. Nu är det bara ett väntrum - i bästa fall.
SvaraRaderahttp://youtu.be/-u-ZcFgDj-4
Först ville jag skriva att hjälp mig förstå, du talar om en smärta som inte var kroppslig med som har blivit så fysisk att den sliter dig itu, visst? Och så vill jag lindra det onda, säga att en dag, en dag så kommer du att vakna och må så jäkla bra för att den är tillbaka, känslan av att ingen enda annan människa kan ta livsviljan ifrån dig. För livsviljan är din, livet är inte ett väntrum, goda saker kommer till dem som bearbetar och går vidare, men där är inte du nu, du är ute mitt i det djupaste mörka. För krisen ser ut så; chock, reaktion, bearbetning och nydaning. Men allt det där vet du nog, och så lyssnar jag på din låt och den sliter mig itu, för dig, för allt faktiskt, för att du är mitt i det värsta. Om du kunde styra, vad skulle du göra då? Kanske finns det ett frö där i, som en liten snöflinga som du kan rulla till en boll stor som månen och ta tillbaka makten över din egen kraft. Makten över andra människor äger ingen av oss, men faktiskt, om vi hade den, skulle vi vilja ha den då?
SvaraRaderaOm jag kunde styra.... nej, det blir allt för hypotetisk för gjort är gjort och kan aldrig göras ogjort. Visst kan man önska "en dag i morgon som ren och öppen står med blanka ark och nya kritor till" men i praktiken är det omöjligt. Chock ja, reaktion ja, bearbetning hur då? och alltså kommer man aldrig fram till nydaning. Man är i limbo, väntrummet, och ser livet passera förbi men man är själv ingen del i det.
SvaraRaderaEn gång fanns det ett frö att rulla, en nydaning och en total tilltro på framtiden. Bollen blev enorm, fantastisk, ljuvlig och totalt blind. En tilltro så naiv att själva sveket blev det värsta av det värsta. Bollen var av luft, likt en heliumfylld ballong spetsad på en stoppnål exploderade den, rätt i mitt ansikte, kvar blev intet mer än chock och total förvirring. Den gång i livet då jag kanske minst av allt behövde det.
Jag har ingen önskan att leta fler frön, inte heller orken. Jag kommer heller aldrig någonsin att förstå. Att bearbeta något i mitt väntrum ter sig också fullständigt meningslöst och runt mig svävar sveket personifierad.
Du skriver vackert ur din ilska. Men jag undrar, vill du inte bearbeta? Du är saklig, rationell, säkert måste du väl även ha en plan framåt? Går sveket alls inte att tala om, förlåta? Eller i alla fall finna försoning? Du slår mig som en intelligent, beläst människa, hur kan en annan människa få äga ditt liv så? Något svävar runt dig, gör sig ständigt påmind, det som förhindrar din process. Jag blir förtvivlad över att du ger upp på dig själv. Gör inte det.
SvaraRaderaFramåt finns inte bara nuet. I nuet finns ingen plats för planer, inte längre än till kvällen - kanske. Hur morgondagen ser ut vet ingen. Planera timme för timme, kanske en halv dag är min verklighets lyx.
SvaraRaderaTala om sveket går men varför öda tid på oåterkalleliga skeenden? Att riva upp, älta för att åter känna efterskalv på efterskalv, nej tack.
Försoningen ligger i att finna sig i vad som varit och inse att man inget kan förändra. Att finna sig i ödet även om amor fati ligger bortom ens förmåga. Vetskapen om att väntan en gång tar slut är den tröst som tillhandahålls. Den enda tröst jag kan vila i. Den dag jag fullgjort mina "obligations".
Jag gav inte upp mig själv - det fanns helt enkelt inte någon ork...
Du låter framåtskridande idag, men det oroar mig åt vilket håll!
SvaraRaderaDet här blir så allmängiltigt, känns som om jag kan komma med idiotiskt allmängiltiga floskler som kanske är livsfarligt fel för dig. För din och min skull, kan vi fortsätta det här samtalet mejlledes? Behöver inte veta vem du är, bara mer vad vi talar om, ifall vi ska vidare. Regga en ny mejladress som jag inte tänker spåra, skriv till mig på forsslina@hotmail.com om du vill fortsätta:-) Jag är där.