Det stod en tankbil utanför mitt hus. En jävla slamsugande bajsbil som blockerade min infart.
Va fan, jag har ju flyttat för att slippa såna!
Förbannade helvetesyrkeschaufförer som tror att de äger hela världen och tycker att andra bilister kan köra av vägen eller nåt. Som bara gör konstiga arroganta handtecken eller har stenansikten men aldrig nånsin säger "sorry, det här kommer ta en kvart" eller "darling, tror du att du kan ta andra vägen, de skulle hjälpa en massa".
Nej, de står bara surt kvar. Pokeransikten och hundra års bitterhet.
Ok, så varför blev jag så arg? Varför började jag svära och häva ut mitt hat?
Antar att jag hade en dålig vecka. Att tankbilen stod i vägen för min framtid, eller nåt.
Så jag la i en annan mental växel, backade, körde runt kvarteret och nådde vår infart från andra sidan. Öppnade passagerardörren, gav min lortiga solbruna unge som jag precis hämtat hem från tre dagars fotbollscup en jättepuss där han satt i framsätet och dinglade med de där långa benen.
Tankbilsgubben såg det. Och vet ni vad han gjorde? Han sprack upp i ett sagolikt leende,vinkade glatt och sen tog han sin tankbil och försvann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar