Smärta.
Marilyn Monroe sägs ha dött av missbruk eller så blev hon mördad (enligt konspirationsteorierna) men mest dog hon nog av smärta.
Ni vet den där inuti som gör ondare än ett varigt sår?
Ni vet den där som man försöker lindra med annat flyktigt men som bara gör ännu ondare i en nedåtgående spiral?
Som ger kort lätt svalka men bara precis just innan det kladdar ihop sig med den trasiga självrespekten och växer ut till självhat.
Det är då man måste göra det värsta.
Skära av den eller det man tror är en del av sig själv men som skadar mest av allt.
Plocka ner alla foton på den man älskar, flytta isär, slänga gamla flygbiljetter från resor som var så jävla bra, radera de allra finaste sms:en. Inte lyssna på sparade röstmeddelanden, lägga de torkade liljekonvaljerna i en låda där de inte syns. Säga upp sig, flytta, städa bort.
Men ändå, låta sig nästan drunkna i flodvågen av fina minnen, sörja det som kroppen och hjärnan måste bli klar med.
Sen, utplåna tankarna på det som kunde ha blivit. Uthärda den ännu värre smärtan ända tills den släpper.
Det blir bättre. Det är faktiskt så. Den blomstertid nu kommer, eller nåt.
