Jag snackar med rätt många unga killar som alla verkar ha jättekontakt med sina känslor. De vågar vara snälla, mjuka, omtänksamma, macho, kaxiga, framåt, på och inte alls så där galet kroppsfixerat sjävförtroendekrisande som det snackas om att alla unga människor är eftersom bildutbudet är som en lavin.
Men jag snackar också med killar i min egen ålder som är förbannade på mansrollen. Killar får liksom inte vara sig själva tycker de. De ska vara hårda och tåliga och inte gråta och stå ut med allt, till och med när de bara vill kramas.
Jag är helt förvirrad. Hur är det egentligen att vara kille?
Och behandlar vi kvinnor män helt fel?
Och hur ska jag som mamma tänka runt mina söner så att jag inte för skit vidare?
För det är så här, och nu får alla sparka och spotta på mig som vill, att killar och tjejer ÄR olika. Jag har en dotter och en son och faktiskt, jag vet.
Men jag vet också att jag gör saker olika, för att de är olika.
Men vad kom först, hönan eller ägget?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar