Se dig inte om!

Min första bok var otäckt självbiografiskt. Till en början oroade jag mig för vad pappa skulle säga om:
- sexet
-missfallet som egentligen var en abort
-skit om honom

Men han gjorde aldrig det, pappa läste boken, berömde, kritiserade konstruktivt.
Han förstod långt före mig att sanningen i litteratur är HELT oviktig så länge det du skriver är TROVÄRDIGT.

Det måste kännas. Man måste kunna tro sig vara där. Man måste gå in i låtsaslandet som om den händer här och nu.
MAN MÅSTE KUNNA BLANDA SANNINGEN OCH LÖGN FÖR SKRIVANDETS SKULL, annars blir man en liten lort.
Men det skapar problem, påhitt blir blodigt allvar för många. Men faktiskt, de som var mest upprörda över min debutbok Vildängel var de som inte var med.
Ingen annan brydde sig.

Jag älskar att hänga här och på på UM. Ni är många som skriver till mig, får jag tusen svar så får jag tusen tankar av er. Det är er jag skriver för.

Inte pappa,
inte brorsan,
inte mina kompisar på FB som kanske blir sura för det här.
Missförstå mig rätt, ni är också suveränt viktiga, och det coolaste som finns är att nå utanför radien.
Men pappa, förlåt om jag skriver om sånt du helst inte skulle vilja veta (om du var en sån farsa, för du vill veta allt). Läs på eget bevåg.