What the hell is always the right decision!

Så mycket.

Min Magica som reser från Hollywood till Las Vegas och genom en röd öken,
strösslar med sms-citat från Marilyn Monroe, Mae West och Thelma & Louise på sin väg.

Countrylåtars livsvisdom, ska de räcka ända till hösten?
"If it does not come easy then let it go. Cause if it does not come easy it does not have the natural flow."

White trash beautiful som fick mig att gråta i natten och nynna i duschen.

Sitta ikapp med MellanM på en stol och kolla klipp vi inte sett på en stund.
LMFAO. Alltid LMFAO. För att livet är en fest.

Säga ja jo såklart till pizza och bio för att få vara tillsammans.
Men alltså, Avengers. Jävlar vad jag sov.
Hann inte ens äta upp godispåsen och fick ta den till frukost.

Stångas i sidled med Tonåringen tills vi äntligen hamnar intill.
Tog ett dygn och oss till avgångshallen på Arlanda, men då sa han å andra sidan att han älskar mig.
Så for han, så där som tonåringar ska. Ut i det som han har att sköta.

För vid vatten doftar vita blommor som om sommaren aldrig kommer ta slut.
Hur kan den?
Den gav sig just nyss till mig.

Drömmen häromnatten.
Bakom mig stod en man som lutade sig så hårt mot mig för att själv stå kvar, att jag föll.

Vad de sa, MM och Mae West?
- "What the hell" is always the right decision och en mans kyss är hans signatur.

När bara det ondaste onda måste hjälpa

Människor runt om mig kvider.

Smärta.
Marilyn Monroe sägs ha dött av missbruk eller så blev hon mördad (enligt konspirationsteorierna) men mest dog hon nog av smärta.

Ni vet den där inuti som gör ondare än ett varigt sår?

Ni vet den där som man försöker lindra med annat flyktigt men som bara gör ännu ondare i en nedåtgående spiral?

Som ger kort lätt svalka men bara precis just innan det kladdar ihop sig med den trasiga självrespekten och växer ut till självhat.

Det är då man måste göra det värsta.

Skära av den eller det man tror är en del av sig själv men som skadar mest av allt.

Plocka ner alla foton på den man älskar, flytta isär, slänga gamla flygbiljetter från resor som var så jävla bra, radera de allra finaste sms:en. Inte lyssna på sparade röstmeddelanden, lägga de torkade liljekonvaljerna i en låda där de inte syns. Säga upp sig, flytta, städa bort.

Men ändå, låta sig nästan drunkna i flodvågen av fina minnen, sörja det som kroppen och hjärnan måste bli klar med.

Sen, utplåna tankarna på det som kunde ha blivit. Uthärda den ännu värre smärtan ända tills den släpper.

Det blir bättre. Det är faktiskt så. Den blomstertid nu kommer, eller nåt.