Om att misslyckas och tvångstankar

Den här skrivhörnan låtsasbyggde jag inför en fotografering med tidningen Glamour, fast sanningen var en helt annan. Så måste man göra ibland, för att komma vidare.


När jag var 17 och min mamma höll på att skilja sig och pappa som vi fick bo hos tyckte att vi kunde flytta nån annanstans, då var jag nog deprimerad. Problemet var att ordet ännu inte var uppfunnet i samband med ungdomar.

Så jag gjorde listor på kvällen. I skydd av mörkret men helt insvept i mitt eget skrev jag upp allt jag hade misslyckats med under dagen.

Eller skrev upp, listorna var mentala så jag kunde upprepa dem om och om igen för att inget skulle trillar ur minnet. Trodde att det var som en mindmapping-grej.
Nu vet jag att det kallas älta.

Det kunde stå jättevärdefulla saker, som
- gått till fel klassrum för att någon ändrat schemat och ingen visste att vi skulle ha psykologiboken med istället för mattepapprena.

Eller
- tajmat fel och kommit försent till övergångsstället så det slog om till rött.

Och
- Stannat och tittat på en hund i parken och missat 3 över halvtunnelbanan.

Idag misslyckas jag rätt ofta. Var på en bokrelease för en kompis som säljer massor av böcker.
- Hur många säljer du? frågade en författarkollega.

Sanningen är att jag vet inte.

- Härligt, skickar ditt nya avtal till dig idag, sa en av mina förläggare häromdan.

Sanningen är att det inte spelar nån roll.

- Har ni bråttom att få avtalet klart innan sommaren? frågade min ungdomsboksförläggare.

Nä.

För idag är framgång för mig att jag får fortsätta skriva, att förlagen ber om mina texter.
Inte hur mycket jag säljer. Stålar får jag dra in på att skriva mycket och bra istället.
Det bestämde jag mig för efter Agnes hjärta Edward, mina allra bästa bok, en svart passionsdrama om en kvinna med borderline.
Men marknaden var inte så sugen på mörkret och den gick så där och jag sjönk.

Tills nu. Inga fler listor över mina samlade misslyckanden att lägga under kudden.