Hett, tätt erotiskt kammarspel/Nu är jag kär/Så här jobbar en författare/Lever ikapp det jag inte hann förr.

INGEN håller på med mobilerna här.
På bussen hade ungarna täckbyxor, en tjej talade i telefon, en lyssnade på musik, en var på FB (jag) och de andra stirrade på mig.
Men ja, jag vet, jag har röd jacka och mössa med papegojor på fast svart är vinterklädkod i Sverige.

"Man träffar alla hela tiden" är ett Lulecitat och på Storgatan kramade jag om Anton Hedman, hockeysnubbe i LH.
"Vi ses ikväll" sa han.
Vi talar basket i sportens stad.
Friday på Energi, man och kvinna och ungar ur huse, LF knäckte Sundsvall.

Och till middagen diskuterade jag vetenskapsteorier med en kvinnlig professor från KTH.
Alldeles lycklig i den akademiska världen.

Och svaret på vad jag skriver?
Egentligen vill jag bara doktorera på ADD och Borderline/IPS,
fast det kommer ta fem år så först blir det nog en handbok med en jävligt ball tjej som visar vägen.
Men novellerna, dit har jag längtar hela mitt liv.

Blir en ny erotisk för MIX alldeles snart.

Och så vill jag bo i Skåne.
I ett hus vid ett tågspår, just för att.
Ni vet ju det där med NYC fast på landet, visst?


Jag vill stanna överallt jag kommer.
Älskar varje ort varje strandpromenad varje neonskylt varje tant på varje buss.
I Lule spelar busschaffisarna dansband och så kan man betala ombord.
Hello Stockholm, tips!

Kulturens hus:
Satt i bibblan, på fiket som inte har kaffemaskin men mys,
fick beröm för min Modesty Blaiseväska av bibliotekarierna som dukade till fest 
med ostar som fick mig att tro att jag hade hundbajs på skorna.

Alkisarna som smygsöp i snurrstolarna med utsikt över den islagda älven rapade så det hördes över hela den magnifikt öppna planlösningen, och sen fick en av dem låna telefon i receptionen och ringa sin mamma. 
De snackade i en halvtimme och hade det inte vart på finska hade jag vetat allt. 

Det finns hjärta i Lule.

- Vad gör du egentligen på dagarna Lina?
- Jag vet inte. Lever ikapp det jag inte hann förr. 

Glamdags!

Satt uppsatsen om Zlatan utifrån perspektivet
Ungdomar, identitet och sociala arenor.
Får gå på fest.

Heja heja Mats och Sara

Det kom ett Afrikabrev

Anns Sommar i P1

Den ballaste kvinnan jag vet är Ann Olivecrona.
Hon bor på apornas planet i Kenya.
Hon lever min dröm, den med oändlig natthimmel och skit och tjuvjägare och ormar och schimpanspussar.
Hon har sminkat lejon.
I mina bästa drömmar blir jag kompis med tigrar.

Ann säger att man aldrig ska vara rädd för djur.
Jag är aldrig rädd för djur.
Fler än en gång har jag stoppat mig själv från att klappa älgar.

Och Ann brinner för världen. Läs hennes brev.
Ödmjukt inboxade hon det för att inte ta hela mitt kommentarsfält.

Bring it on Ann. Din plats på jorden är min.

Hej Lina! 

Tycker du har rätt i mycket, men det som är grundfelet är att Sverige har personer i styrandet, oavsett parti, som absolut inte klarar av eller vill göra en ordentlig så kallad "screening" av de personer som kommer som flyktingar och söker asyl! Det är därför de människor som absolut behöver skydd och som är utbildade och som även skulle kunna och framför allt vilja integrera sig som alltid hamnar på pottkanten och får det svårast att få asyl i Sverige, medan de som gapar och skriker och är aggressiva som man ger asyl kanske lite för snabbt och lätt till och det visar sig senare att de inte alls har något rätt till detta, eftersom de inte ens kommer från det landet som de uppger att de ska komma ifrån! Det är även dessa personer som senare fortsätter sin bana med sin fanatism och som är de som hörs och syns och de får alla andra invandrare att se "dåliga" ut i den vanliga svenskens ögon, vilket är så sorgligt. Man skulle bara lite tuffare i sitt antagande och även kunna vara mänsklig och förstående, men man måste även se att de som bara ljuger för att få komma till Sverige och kunna sko sig ekonomiskt inte får komma in överhuvud taget, vilket har skett i otaliga fall redan. Tyvärr är det dom som förstör allt, och det måste börjas med en utrensning där och att sådana fall som du tog upp helt klart får stanna. Om man inte gör detta så spelar man SD rakt i famnen, och det är ju det sista man vill!!! Eftersom jag själv bor i Kenya, så vet jag lite om problematiken, vi har i alla fall idag världens största flyktingläger i detta land, och vi lider av det varje dag samt att det är en börda och ett ansvar att administrera för dom som måste göra det, helt klart, men ändå, bättre att folk finns nära sina hemländer än att de flyttas runt hela jorden för att deras hemländer har krig, för det är lättare för dom att återvända. Det menas ju då att vi bör lägga krut på att hjälpa till så att flyktinglägren blir så bra som möjlig och att alla kan få en utbildning samt arbete, samt att de kanske då skulle skynda på en fredsprocess snabbare än om alla skingras som löv runt världen. För många blir det så att de håller sina barn kanske ännu hårdare för att de är rädda att förlora sin identitet med det gamla hemlandet, vilket gör att det blir svårare för barnen att integrera sig och föräldrarna många gånger själva väljer att hålla sig till sina egna, då kan vi inte tvinga dem att integrera sig heller. Vad som är viktigt tror jag, och som jag själv har reagerat på att alla lagar måste vara samma för alla, även i Sverige, och att det inte kan finnas några hänsynstagande på köns stympning på kvinnor och framför allt små flickor för att någon kallar det tradition! Lagen måste gälla där samma lika för alla, det är förbjudet för alla oavsett etnisk bakrund eller annat! Alla måste rätta sig efter de lagar som gäller i de länder de väljer att komma till och stanna, man kan inte kräva att lagar, eller traditioner för den delen ska ändras för att man kommer till ett nytt land och bosätter sig där av egen fri vilja, det är de som gapar och skriker om detta i Sverige, vilket är en klar minoritet, men som förstör för den stora gruppen helt vanliga fredliga arbetsamma invandrare som bara vill passa in och göra sitt bästa och försöka få ett bra liv och ge sina barn en bra framtid! Alltså summa sumarum, lyssna inte på de som skriker högst hela tiden, var lyhörd för den stora massan istället som inte alls vill samma som fanatikerna som skriker högst! Det är då SD vinner röster och kommer fram i vår Riksdag, vilket är så otäckt, men det är på grund av vår egen flathet! Alla måste lyda de lagar och regler som gäller oavsett vilket land det gäller. Vi kan inte åka till vissa länder och ens ta med en Bibel i bagaget, eller tuggummi till Singapore till exempel, så då efterlever vi detta, och samma sak måste andra inrätta sig efter hos oss, det är ingen skillnad! Allemansrätten är till för alla bara man sköter den, annars ska man straffas lika inför lagen, oavsett vem man är. Sverige är bara urdåliga med att informera folk om dessa saker, lika dåliga som de är att skylta i städer! Det är endera hit eller dit, och man måste veta vart allt ligger om man ska ha en chans att hitta fram någonstans i Stockholm eller någon annan storstad, men det tänker inte de som skyltar på, och ingen rannsakar sig om detta heller. Sist men inte minst, hudfärg har ingenting att göra med något av detta, det är personen i fråga, man kan vara mördare oavsett hudfärg och man kan vara legosoldat oavsett hudfärg, men svensken blandar också ihop religion med rasism, vilket är helt fel. Rasism har med hudfärg att göra, medan en muslim till exempel kan vara svart, vit gul, brun eller vad som helst! Det absolut största muslimska stället i världen är Indonesien! Vet inte hur många som vet detta? Inte arabländer eller afrikanska länder alltså, utan asiatiskt istället, men nästan ingen i Europa tänker på detta heller, allra minst i Sverige. Nu har jag babblat på länge, men skönt att någon annan än jag skriver som man tycker och att åtminstone den nästan förbjudna debatten äntligen har kommit igång!! när man inte pratar om saker och inte utan tiger ihjäl det istället, så blir det bara värre. Man måste växa upp och kanske börja förstår att saker och ting kanske inte är så naivt och rosenrött som det kan verka ute i resten av världen bara för att vi anser att det bör vara så. Sverige är en flygskit på kartan, och vi är inte så bra längre på att följa med i internationella nyheter, om det inte är sensationella, och den undersökande journalistiken har helt hamnat i bakvattnet, utan det är de som kommer med sensationer och halvsanningar som alltid kommer fram, medan man inte brys sig om att ta reda på varför saker och ting kanske har blivit som det blir och varför konflikter har startat?? Det förklaras sällan om någonsin och oftast går man inte tillbaka i historien och kollar hur det var och vilka avtal som har slutits, som vad det gäller Ogaden och delar av Norra Kenya till exempel. Dessa frågor är otroligt viktiga idag när man finner olja och vem som har rätten till denna. Allt kanske inte är som journalisterna säger, utan de har felat att ta reda på fakta många gånger och då ses saker och ting från fel synvinkel, vilket gör att man drar fel slutsatser också. Jag märker att det finns så mycket förutfattade meningar om saker och ting i Sverige oftast om inte kanske alltid skapat av media! Folk måste sluta att tro på allt som skrivs idag, det är inte längre samt eftersom många journalister tyvärr har glömt vad ordet journalist står för, och att man ska återberätta det som sker, och inte lägga egna aspekter på vad som sker och bara skildra detta till allmänheten så de får fel uppfattning eller skev uppfattning av det som händer. Har själv varit med om att se detta på TV när Nairobi och Kenya enligt journalisterna ska vara i nästan inbördeskrig enligt dom, men man själv har varit i stan och inte ens märkt av att den demonstration som de talar om ens har ägt rum! Reseförbud läggs ut på Kenya och landet förlorar massor, medan ingen har någonsin lagt ett reseförbud på vare sig Thailand trots att de skjuter varandra i stan i Bangkok och sitter och ockuperar flygplatsen, inte heller på Sverige när Husby stod i brand??? Man kan undra varför?? Man kan också undra varför en kvinna från Vänsterpartiet åker med ett par kollegor till Somalia, som har ett reseförbud på sig av helt klara anledningar, eftersom inte ens Sveriges Ambassadör för Somalia kan bo där, åker dit!! Sätter sig i framsätet på en bil och åker runt i Mogadisho och tror att man ska klara sig?? Är detta inte att utmana ödet, för det signalerar ju, kom och ta mig som gisslan i ett land som Somalia?? Hur kan de ens få tillåtelse av Sveriges regering att åka?? Hoppas att inga försäkringar gäller för den kvinnan som nu orsakade sina två kollegor deras liv och som åkte trots reseförbud! Om vi andra dödliga åker när sådana förbud är utsatta, då gäller inga försäkringar, det är därför det är så förödande när de utfärdas när det inte finns någon grund!!!! Hur kan då svenskar sitta och åka till Somalia, och dessutom att inte har något beskydd?? Svårt att förstå hur folk tänker, men där är ett typexempel på hur naiva de är, även på den nivån i Sverige. Det fodras massor av utbildning om sakfrågor och hur andra länder faktiskt fungerar tror jag. Skickar detta till dig privat tror jag nu, eftersom det blev så långt!

Vi gillar ju att Zlatan är svensk, eller hur?

- Du då Lina, vad tycker du om SD?
Håller du inte med om att de är de enda som vågar prata om invandringen?

I DN läser jag om en pojke född i Sverige, som bara talar svenska, med svenska syskon.
Men utan personnummer.
I pappren hos Migrationsverket står det att han är algerier, för att hans mamma och pappa är det.
För pojken, han är ju papperslös.
Finns inte.

Och ändå bodde familjen på 7 personer under 3 år i 2 rum för att de fått avslag på sin asyl, men inte ville åka hem till det land där de var förföljda.

Nu går vi i självförsvar. Vill säga att visst, utlänningar är välkomna hit, men inte för många och bara om de jobbar.
De som kommer hit och bara lever på oss och vägrar lära sig vår kultur har inte här att göra.
De som hedersmördar och våldtar våra döttrar och slår ihjäl våra människor med järnrör?
Blånegrer.

Först och främst bor det inga blånegrer i Kongo som en facebookare påstod.
Människor i Kongo har en mörkt brun färg.
Min exman jobbar där, min son har praoat där och spelat basket med deras landslag och är hjärtligt välkommen tillbaka.

Och jag VÄGRAR tro att det bara är för att man är från Afrika (som förresten är en världsdel) man slår ihjäl nån.
 Jag tror att det hänger ihop med sånt som att som barn sett sin mamma bli uppsprättad av en granne av religiösa skäl, varit barnsoldat, PTTS, en industivärld som inte har nån lust att billigt tillgängliggöra bromsmediciner till behövande i utvecklingsländer.
Sånt.

Och att vi budgeterar så satans taskigt och kortsiktigt att vi inte satsar resurser på även de ETNISKT SVENSKA BARN som har särskilda behov i skolan och kanske inte kommer att klara av att bli självförsörjande skattebetalare.

Alla människor fixar nämligen inte det. Ibland bara är det så. Ibland hade vi kunnat styra upp det i tid.
Satans ofta har det varken med kultur eller hudfärg att göra.

Men, vill vi utropa i självförsvar. Men!
Det håller inte, för det är så att  mamman till pojken DN skrev om är advokat och pappan handelsman.
Inget obildat pack alltså som många av oss hade tyckt varit skönare att skylla på. 
I tio år jobbade de och försörjde sina 5 fem barn i Sverige.
Drog in skattepengar.
För sanningen är den att kalkylen inte alls är till bidragstagarnas fördel om jag har läst på rätt.
Sverige tjänar mer skattepengar på folk som kommer hit och jobbar än de som inte gör det.

Ni vet alla de där människorna som jobbar med sånt som vi inte vill?
Städar våra barns skolor, väger blöjor på våra gamla föräldrar, kör våra tunnelbanetåg när vi rusar till jobbet och skyller på de där satans utlänningarna som äger tunnelbanan som aldrig är i tid.
Ni har sett såna människor va? 

Så här:
Man lämnar inte sitt land hals över huvud för att det verkar så jättelätt att få bidrag i Sverige.
Man lämnar inte en kultur där familj och släkt och vänner umgås över generationsgränser för ett iskallt Sverige där barn börjar på dagis innan de fyllt ett och gamlingar är såna som kissar på sig och bor på hem.
Man lämnar inte ett liv i solen för ett land där folk hellre dör än snackar med främlingar på bussen.

För vet ni vad som kan hända om man snackar med nån på bussen?
Man kan bli påtvingad obehagliga ställningstaganden för och av människor som genom annat kulturellt tänk vågar önska saker av sina medmänniskor.
Som omtanke, empati, tid.
Hjälp.
Engagemang.

Men det värsta av allt. Man kan bli vänner. Få lära sig nåt om världen.
Vidga sina förbannat snäva vyer som ju faktisk har fastslagit att man inte tycker om utlänningar.

Men tillbaka till Zlatan då. Vad har han med det här att göra?

Han är ju en vinnare. Alla gillar en vinnare.
Men är det någon av er som vågar minnas den sura trulige Zlatan som spelade i Ajax, vägrade snacka med pressen, var livrädd för det liv han hade taskig vana av och som ingen vågade tro på?

Honom kallade vi Jugge.
Jag minns.
Och jag är förbannad.

Svaret på frågan om jag inte tycker att SD har lite rätt iaf, att de åtminstone vågar:
Jag är humanist.
Min liberalism och bildning förbjuder mig att tycka olika om olika människor pga av etnicitet eller kultur.
Ja, det är elitistiskt sagt, jag vet.

Men Sverige skulle kunna ta emot hela världens flyktingar och bli ett storeuropeiskt land.

Vårt land täcks nämligen till 17% av blåbärsris, är mer än 3 ggr större än England till ytan
(om jag inte läst fel men det är större iaf) där det bor 52 miljoner människor.
Då skulle vi kunna ställa de krav på våra nya medborgare som mina vänner från SD önskar.
Att man lär sig språk, kultur, arbete i landet man kommer till.
Drar in skattepengar.

För det är sant, jag har vänner som tänker rösta på SD.
Jag tror nämligen på samtal.
På vänskap.
På alla människors lika värde.
På att 99,9 % av oss skulle välja samarbeta om vi bara gavs förutsättningar, enligt ny forskning på det Godhetsinstitut som just nu sätts upp på all världens universitet. 

Det är nu min äldsta tonåring skulle säga att jag bara snackar statistik.
Ok, jag byter taktik:

Skärp oss Sverige!

Och jag kan ha fel i massa fakta men jag har ändå rätt i att alla människor har lika värde.
Så det så.

Arga doktorn och jag ... Det är vi nu.

I en värld, min värld, av arga män var han det allra minst.
Han var jätteglad.
Faktiskt jättejätteglad.
Och snäll.
Och klappade mig på axeln.

Nä, han sa det inte, att allt ska bli bra igen.
Men jag vet det ändå.
Jag bara vet.

Snart så - I'll be back!
Bye bye platta skor.

Doften av en trasig tennisboll

Rosa, smutsig, självlysande, borttappad.

Du har minne som en guldfisk,
hjärna som en dammsudd,
kärlek till varenda kotte,
katthat.

Hörsel radiostyrd på småbarnslek
Vassa klor
Yvig päls
Gosedjursutseende

Du tjurar om du får tråkig hundmat
Krafsar på kylskåpsdörren
Kan inte lära dig av med att tugga på mig på morgonen
Går på folk i sängar
Hittar inte till ditt eget hus

Vill hoppa in i alla bilar
Försöker gräva hål i golvet under soffan
Äter hästbajs fastän jag sagt ifrån

Rymmer till grannar
Rymmer i skogen
Skäller på oss hemma
Blir förvånad om nån dyker upp från ett annat rum

Men du får alla att le
och du har luktsinne inställt på tennisbollar.
I mörker, i skogen, på tomter, under hus långt borta -
nosen i backen och så hittar du dem.
Snart har vi 1000.

Stolt.
Söt.
Snurrig.
Sascha. 

Lina
Mamma, matte, bollmänniska

Tjurrusningens ultimata RUSH!

Centralbron i morgonskrud.
Fast jag tänker tydligen högt på mina pelargoner.
Har de frusit ihjäl där hemma?
 - Pelargoner för miljoner, nynnar mannen intill.

Sen berättar han om när han körde hem en Lamborghini från Italien.
Hur den marschar som bäst i 160-170, men att några snorungar i Golf låg och maxade och trängde sig in framför.
Att en Lamborghini fotväxlas, förstår jag, och hur bra det är mot irritation över brats.
Hur Lamborghinin axade utan att han vågade titta på hastighetsmätaren.
Och så hände det.
Golfen med barnungarna försvann långt bortom backspegeln.

Plötsligt klarnade höstluften.
RUSH!

En skitsnygg film om en mentalstörd sport med kvinnor i assnygga 70-talskläder med fantastiska urringningar. 

Mount Fuji i regn, Monza i regn, minnet av Ronnie Petterson.
Jag kan fortfarande recitera dikten i hans dödsannons som jag sparade i min pigtittare.

Allting bleknar, allting brister, 
livets smala tråd är skör
Den man håller av man mister
den man älskar mest den dör

För att citera en kompis på fb som handmatar mig med F1 research. Tack :)

"Läkaren Sid Watkins - det är till stor del hans förtjänst att det inte längre är en gladiatorsport. Och absolut, en playboy gör sig bättre levande."

Att släcka eld med bensin

Du är en pyramid, en labyrint och en olympiad.

Eftersom jag av nån anledning glömt berätta det här för mina barn så skyndar jag över infon.
Jag har skrivit en erotisk novell som finns digitalt på Mix Förlag från idag.
Det finns ett youtubeklipp till som borde vara barnförbjudet.
Men alla måst vi sätta mjölk på bordet.

Sorry barnen.

http://www.bonnierforlagen.se/Katalog/Mix/Sex/Slacka-eld-med-bensin/

OM BOKEN

En skälvande erotisk novell om en man och en kvinna, där allt handlar om kropp och sex, på avstånd, på lek, på väg ner i en svart spiral av tvivel och svek.

Det är svårt att hålla tankarna i styr och minnas dig i rätt ordning. Du är en pyramid, en labyrint och en olympiad. Så fort jag försöker tänka linjärt på vår historia översköljs jag av känslor. Ditt finger som strök bort en lock ur min panna och din blick som vandrade över mitt ansikte. Din röst som var mörk och väckte oväntade lustar i mig så fort du presenterade dig.

Etablerade författaren Lina Forss debuterade 2005 med den uppmärksammade och delvis självbiografiska romanen Vildängel.


Lästid 38 min

#mixnovell #erotik

Nyskild radhusmara på vingliga klackar vars psykolog undrar om jag nånsin utretts för ADHD.

Applåder.

- Åh vad skönt, du låter precis som Beppe Wolgers. Tusen tack för att du har delat med dig till oss.

Beppe Wolgers var en sagopappa i nattmössa som bodde med en massa dockor som gick på potta.
En gång hyrde vi och mostrarna hans hus på Dalarö.

Och jag?
Jag hade föreläst om Kommunikation med människan i centrum för Gävleaffärsnätverket Effect+. Ljuvliga människor.
Fullt ställ i baren till halv fem.
Fantastisk organisation.
Framtidshopp. 

- Ja, sa nån annan och log glatt i lunchkön på Finlandsfärjan, man var liksom tvungen att hålla sig vaken när du pratade för att se vad som skulle hända på slutet. 

- Är du alltid så där lugn?
På min filmskola i London liknade nån mig vid just Kristina Lugn.
Med en röst som man kunde somna till.

- På utsidan, log jag. På utsidan.

Får tjejer ha armmuskler och varför jag flydde från Florens.

Skogs eller havsromantiker? Jag fick den frågan nån gång i en intervju. Jag gillar båda. Åker skidor på isen, simma över fjärden. Fast när jag var tjugotvå år och bodde i Florens var man tvungen att simma med bröstplatta för att machosimvakten sa att det inte var snyggt om tjejer fick för starka armmuskler. Jag slutade gå till den poolen och sen åkte jag hem ganska snabbt för att italienska killar var vrålsnygga men opålitliga och jag redan hade lärt mig italienska. När jag åkte därifrån kastade jag ut italienska böckerna genom tågfönstret och lovade att aldrig komma tillbaka. Dumt, man ska aldrig lova nåt man inte tänker hålla och man ska leva om livet är en kärt.

Jag ska erkänna en sak – jag simmar ganska farligt. Sätter fart dit jag vill och tänker inte på om jag orkar tillbaka. Det får liksom ordna sig. Men om ni ser min son, Starboy the Teenager, så säg inget. Till honom som är som en vallhund brukar jag lova att bara simma längs med stränderna. Inte tvärs över fjärden så motorbåtar glider upp och undrar om jag vill ha skjuts hem. Jag vill ju inte det. Jag vill vara som mamman och Sally Bauer i Sara Stridsbergs Happy Sally, kvinnor som ville simma engelska kanalen. Det händer att jag blir människor i böcker jag tycker om. Kan ni också bli det?
/Lina
Lina Forss fortsätter att gästblogga även nästa vecka. Kolla in hennes senaste bok, Vem kan segla förutan vind?

”Är folk från överklassen verkligen riktiga människor?”

Gästbloggande författare: Hallå, Lina Forss!

Posted on 17 september, 2013 by Marcus

Bye Bye London, Hello Sandhamn. När Timmy återvänder från London för att jobba på seglarläger i Sandhamn är en flirt det sista hon är intresserad av. Men det var före Prinsen … I somras kom den fristående uppföljaren till Kär i kärleken och Tro, hopp eller kärlek?. Vem kan segla förutan vind? är den perfekta boken att drömma sig tillbaka till sommaren (ja, det är nog dags att erkänna att den är slut, sorry). Gäst på bloggen den här veckan är författaren Lina Forss.


”Mamma, tycker inte du att det är konstigt att du som brukade vara lik en rhodesian ridgebackhanne nu är lik Sascha?”
Hej jag heter Lina och jag är 16-19 år. Äh, jag kanske ska börja om. Första gången jag var på förlagsfest här på det unga förlaget presenterade sig en kille som tecknade barnböcker med att han var 6-9 år. Och hur gammal var jag? Eh, 46. Men ibland känns det som om jag inte blir äldre än Timotej af Lilja i Vem kan segla förutan vind? … Eller som någon sa till mig häromdagen, ”du är också vuxen men det verkar inte som om du har fattat det.” Jo då. För jag har tre tonåringar som skriker F-ord så grannarna klagar och en dotter som säger att jag ska vara lite mognare. Men vi dansar också rätt mycket i köket, skvätter vatten när vi badar och gör snöänglar i månsken när vintern aldrig tar slut. Och har en Sascha som ser ut som en dammråtta och har minne som en guldfisk.

Mitt liv i snabbfart: Först bodde jag i ett rött tegelhus som pappa köpte när mamma låg och födde mig, sen blev det skilsmässa och i flera år hatade jag varenda kille som gillade min mamma. Tills jag fyllde 12 och hon gifte om sig. Det var nästan förlösande att slippa tjura och sluta hata. Så i tre högstadieår red jag, dansade balett och jazz och gled. Flyttade till London, fattade lite om livet, gick på konst och filmskolor, slutade när min mamma fick cancer, var med henne så länge det tog. Flyttade tillbaka till Sverige när hon dog. Varför, har jag alltid undrat. För att London blev tomt utan mamma fastän hon bodde här. För att pappa flyttade till Frankfurt när hon dog. För att min bästa brorsa bor här i Sverige. JerkaPerkaBrorsan. Han ÄLSKAR att vara storebrorsan Fredrik i mina böcker. När jag inte vet riktigt hur Fredrik ska reagera eller tänka i nån bok ringer jag Jerka och frågar. Han har blivit större än livet av det här. Älskar sin egen hybris. Jag älskar honom och nu hörs vi varje dag och Sverige är hemma. Jag bor mitt emellan hav och skog.
/Lina
Imorgon: ”Är folk från överklassen verkligen riktiga människor?”

- Men ni kan inte läsa Zlatanboken.

- Ni måste välja en riktig biografi. Inte Zlatanboken.

Det här är känsligt. Starboy har börjat gymnasiet, han gillar redan sin svenskafröken, jag gillar henne också eftersom jag gillar alla Starboy gillar.
Och bara så ni vet, hamnar han nånsin i fängelse kommer jag säga att han är oskyldig. 

Men iaf.
Zlatan är en av världens genom tiderna största atleter.
David Lagercrantz som har skrivit självbiografin är en höglitterär, bildad författare med finare pedigree inom den litterära världen än en avelshingst på Solvalla.

Och tekniskt sett är det väl inte en självbiografi eftersom DL fått göra orden till sina för att göra en bra bok av berättelserna.
Så går det ju till, spana bara in kontroversen med Bluffpiloten.
Utan ifrågasättanden runt struktur, ingen bok.

Och kanske kanske kanske var det bara det Fröken Svenska menade, att det skulle vara en riktig biografi min unge ska läsa.
Inte en självbiografi.

Annars blir jag fanimej sur.

Stridbar

- Vi ska läsa deckare i skolan. Jag måste ha med mig en bok, säger KungMelo och gör några armhävningar på köksgolvet.
Ljuvliga fjortis.
- Du kan få en e-bok av mig. Listan av Robert Kviby verkar supercool.
Sit-ups.
- Vi måste ha med oss en riktig bok.

Så här:
Jag är författare.
Jag skriver e-böcker direkt för Mix Förlag.
Jag klimatnojar och vet att vi drar skitmycket energi med våra datorer, men om vi ändå gör det kan vi lika gärna läsa böckerna där också.
Och jag HATAR bakåtsträvande för-att som i uttalanden om hur man alltid har gjort.

Mina ungarna går på världens bästa elitskola, det är galet icke-Jante att säga det och väldigt få förunnat med en skola där ALLA står bakom åtgärdstrappan vid bråk och stök.
Där alla ungar från årskurs 7 får egna små sexiga datorer.
Där skolk inte förekommer.

Jag veeeeet, ta de strider man behöver och allt det här.
Men e-böcker, anyone, känns det inte rätt 2013 att ungarna får läsa såna?
Tom 2010 om inte Sverige var så segt med det här.

Hej då min älskling.

"Jag skulle vilja ha en skyddsdräkt på henne. På varenda liten millimeter. "

Så säger han, soligt och glatt med jordgubbsstämma, pappan som går förbi ute på vägen.
Bakom häcken, på väg till badet men en kvittrande småtjej i hand.

Jag ser dem inte, jag vet bara precis hur han menar.
Om 21 dagar flyger jag till Luleå med Tonåringen aka Starboy aka Rehabkillen med brutet pekfinger aka Fightclubmedlemmen från Slagsmålssommaren 2013.

Aka Lillungen. Eller inte Aka. Lillungen kom först. 

Fyller hans skafferi, bunkrar strumpor och kalsonger, lagar fullt av tallriksmodeller till frysen, sätter upp betalningsrutiner, fixar CSN, köper lakan och bäddar hans alldeles egen säng.

Sen flyttar han hemifrån.

Fly baby fly.
Fy fan vad sorgligt.

Älskade Ruben, jag vet att du tycker att jag är störd som fotar allt i allmänhet och dig i synnerhet men jag sparar på dig. Du föddes 4.53 efter 55 timmar men när solen just hade gått upp den 29/4 och nu är du 1, 87 lång och för att möta dig ska jag färdas med flygets hastighet 110 mil bort eller nåt i vardera riktning. Nån gång kan väl en mamma få samla på minnen?
Även om det är shit så pin.

Fördelen med att vara 46 och 1,66 om man inte ljuger är att man skiter i sånt och bara räknar liv i kärlek.

Underbara kvinnor vid vatten eller Witches of Eastwick - Änglaversionen

Vackra visa vänliga vällustiga valkyrior vid vatten.

Så galet cross-fit. 

Tack Lisen för maten och gapskratten och mormors förkläde som man absolut inte får visa sig i men som du gjorde till gala, tack för att du är så jäkla smart och lindar in det i blonda lockar och hoppsan-charm. Tack för att du bor vid din sjö.

Tack för att ni vet att jag är opålitligt tokig och förstår att skratta åt mina historier.
Tack för att ni har gjort det till en bildskön konstform att vara varandras motsatser. 

Tack Carola för skjutsen och humorn och smsen och sa jag skjutsen igen och för att du gör som du vill och hade kört den där dumgubben av vägen om det hade behövts och inte tyckte att jag skulle sitta i Brunn till kvart över tolv trots att det var sent för dig och tack för glassen och tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack

för fjärilsarmbanden. 

Nu sitter vi ihop på riktigt alla tre. 

Att det är på allvar har vi ju vetat hela tiden.

Fanmejl med stalkervarning

Kära Jessica, jag förstår varför just du har skrivit den här boken. Du och Karin Boye är så underbart lika att jag nu alltid kommer att förväxla dig med henne och stalka dig i min idolyrkan. Jag kommer aldrig mer kunna skilja på dikt och verklighet, din berättelse om hennes det där året i Berlin för att  läka själen med nya sår kommer alltid att vara min sanning. Och det där om de olika männen, vilka roller de spelade i Karins liv, jag tokidentifierar med alla dina analyser och har totalprojicerat dina sanningar, hennes sanningar, terapeutens sanningar på mig själv och min egen värld och mina egna rätt skruvade men förmodligen tvärnormala relationer till män. Han är den snälle, han är den dominante, han är den man bara vill och kan och bör ha sex med och inget annat, han är den som raserar ens självbild för en otäck annan som han byggt åt en, han som var allt men plötsligt blir inget, han är den som man borde sparka i pungen, han som är den man borde ha vett och varaktighet att vårda vackert, han är den som man äntligen vågar vara sig själv med till och med när man är skitful, han är den som man alltid alltid alltid kommer att tveka över, han är den som det är dags att släppa innan han börjar att göra illa på riktigt.

Och kvinnorna, sexet, kärleken, leken, fan så vackert och smärtsamt du gör det. Åh Jessica, det låter som om jag trivialiserar din bok här, men nej nej nej, smärtan och svärtan mot brunskjortornas vidriga välde i mellankrigstidens Berlin, skräcken och civilkuraget och vetskapen om det allra hemskaste som ska ske, hos oss som läsare men inte hos dina karaktärer. Skickligt, snyggt, sexigt, suggestivt Jessica.

Jag är ditt fan och du är min förläggare och vilken tur jag har!

Han, den, vi, de.

Oiiii-känslan när man har skickat iväg ett nytt ord: manuspresentationspaket som vi har jobbat stenhårt på i ett halvår, till förläggare och agentänglarna Grand Agency. När tajmingen och världshändelserna i Sverige är förfärligt, förtvivlat, förbannat, fantastiskt rätt. Hög puls, lycka och tomheten, ja Bosse Schön, jag kände den också, som att föda det där barnet men så händer något och ett läkarteam rusar iväg med det till en annan, alldeles klinisk sal för granskning, utochinvändning, bedömning. Duger vårt barn? Såklart! Vår unge är en varulv men so what. Varulvens testamente.

Och juninatten, Visbynatten, inte går den att sova bort. Varför ens då? Det är nu det händer. 

Han, den, vi, de.

Sex. Kärlek. Vad trodde ni?

Sommarfrukost med granna Grand Agency på Story Hotel. Var annars?

Typ så här: "Om han gillar att spotta intill mina fötter kan jag faktiskt skita i att gå bredvid honom. Det är inte att hota. Jävlar vad stort att äntligen fatta det."

Jag har skrivit första meningen på ett supercoolt nytt projekt.
Tror att den handlar om måsten och val och maxat liv just när sparlågan är som svagast.
Eller när man bara vet att man ska dö.

Och?

Sex. Kärlek. Vad trodde ni?

Så Lilla H, nu har jag uppdaterat min blogg. Tack för att du är på mig!

Twisted sister

Hahahahahahahahahahahahahahahaahahahaahahahahahaaahahahahahahahahahahahaahahahahahahahah!

Jag verkligen älskar den skruvade humorn i det som just nu händer. Och att skratta sist.

PS. Så länge ingen far illa och barn och djur inte kommer till skada och allt det där.

Ett kärleksbrev

Amazonerna Ann & Angelica, älskade Jenny.
- Mamma, varför skrev du inte om dem? morrade min älskade lilla Hildur. De är ju dina kompisar!
Ingen kan som min unge frigöra änglarnas vrede och rätt ska vara rätt.

Min handbollsfamilj.
Freddy reseledare, HC Franco, Andy Pandy.
Dogge och Romeo och fotbollsbrudarna Evelina & Co.
KingMelo och i premiär i år med Starboy. 
Hela hejarklacken, mammorna.
Emma & Matilda & Andy som vi fick sova hos. 
Alla alla alla älsklingstjejerna i Sveriges bästa 01-lag.
Gurra. 

Minns inte längre namnet på alla de svenska småstäder ni Ni har släpat runt på mig till i ett år.
Vet ni att jag hatar småstäder, och att allt mindre än New York ingår i det?

Vet inte var resan börjar eller slutar. 
Mörker och ljus i Falun.
Mitt hjärta var i bitar och tjejerna lite i knaskras och ni världsbäst när jag fick krypa upp inne hos er.
Vi löste allt, vi gjorde faktiskt det.
Och tacktacktack till Åsa där hemma som köpte blårbärssoppa och chips till magsjuk och ensam Tonåring. 

Sundsvall. Det började ljusna men ändå var det skitkallt.
Skolsalsslaggdebut.
Ett väldigt ynka steg för mänskligheten, ett gigantiskt för en luspank nyskild kvinna från Djucket.
Tack för att jag fick duscha på ert hotellrum A&A.
Och planka på buffén.
Angelica driver, Ann håller oss i styr, jag pendlar som en vindflöjel emellan. Perfect combo.
Men Jenny Jenny, Jenny Jenny, var var du?

Sen då, vart tog vi vägen sen?
Måste bläddra i min bildbank.
Så många minnen med er.

Danmark. Bara jag. Behövde göra den resan själv. Spågumman hade sagt det.
Fann mig själv på stranden på Skagen.
Men fan vad jag saknade er.
När ni inte skulle med för att Melo inte skulle med och alla har egna liv att hinna med och handboll inte är allt var det skittrist.
Sen blev det bra. 

Irstablixten.
Jag var inte med.
Ni var där.
Det gjorde ont.
Men så blev det finaldag och vi var tillsammans och ni omfamnar alltid mig och ja, tjejerna vann.
Kärlek till alla. 

Annas Cup, vet ni att jag åkte vilse i Tyresö för att jag hade panik?
Men till finalen stod ni där och hade saknat mig och då blev allt bra igen och så vann tjejerna.
Gjorde de nånsin inte det?
Det minns inte jag iaf. Kämpa, upp på tå, upp med händerna. 
Och Jenny var med. Äntligen älskade Jenny.
Världen har väntat på ditt svar.

Aranäs. AranäsAnn.
Du styrde och ledde och lättade upp och lockade fram glädje och fick mig att göra armhävningar (ungar, jag kan faktiskt) och sov med mig på golvet och lärde mig snabbduscha och smittade mig med din kloka sköna livsinställning och alldeles mest underbara humor.
Och fick en egen städvagn uppkallad efter dig av Freddy och småbrudarna.
OCH - ville shoppa.
OCH  - här kommer sanningen : Vi skyltade om med mina böcker på alla topplistor.
Jag ligger inte på första andra tredje fjärde femte sjätte sjunde åttonde plats.
Jävlar vad du skrattade när du såg alla som hade gillat.

Förlåt förlåt förlåt förlåt ni som gjorde det. Det var önsketänkande och ett skämt.

Sa jag att tjejerna blev bäst i Sverige?
Och att hejarklacken fick förstärkning av alla fd motståndarspöken?
Vilka var det HillisPillis? Silwing, H43, Eslöv?
Killag minsann, även om de var små. 
Sorry Torslanda. Våra tjejer vinner allas hjärtan och det var er tur att förlora.
Och ja, jag är en handbollsmorsa nu.
- När blev du VI med ett lag? frågade JerkaPerkaBrorsan spydigt.
När Jonte kläckte den suveräna idén att Hillis skulle börja spela och ni stod där.
Amazonerna Ann & Angelica och Jenny Jenny.
Inte utan er.
 
När andra avslutar sin handbollssäsong börjar vi i hejarklacken att värma upp ackompanjerade av mina dramer och era vrål. 
Har lärt mig massor om handboll, klappar när ni gör;)
Till Eken Cup på Gubbängsfälten delar Angelica ut sina hemska tutor, Jenny peppar tjuriga vinnarskallar till spelstart i årets upplaga av gyttjebrottning och Ann skiter högaktningsfullt i banken och missar inte en final.
För våra tjejer har för vana att säsongsstarta med vinst.

Jag gjorde bort mig rejält och är skyldig min familj tidernas största ursäkt.
Min egen är att lyckan berusade mig och glädjen av att få fira sommar med alla er. 

Vidare mot Åhus. Åhus, saknar ord faktiskt. Så underbart fint och bra och snart är vi tillbaka.
Dansa pausa dansa pausa vinna. 
Ann, du vet dealen? Du tvingar mig att springa och jag dig att simma och Patrik bär hem B-I-B till nattvarden.
Fast Angelica, ärligt, aerobics på morgonkvisten utan te i kroppen?
Bara du och ditt soliga leende och det faktum att jag vill se ut som du fick mig att göra det. 
Men Jenny, utan dig i år? Det går inte utan dig.

Särö, snart ska vi dit och teambuilda hela klubben.
Kommer att gå som en dans. 

Sen kör vi igen.
Skurucupen. Må Gurra slippa möta Gurra. Alla vinner men ingen är glad.

Eskiltuna. Jag ska inte bråka med barnen, gråta på rummet, trilla isär i år.
Tack för att ni plockade upp och band ihop mig.
För att ni älskar att äta två frukostar och för att Angelica hittar sköna hotell bokade i falskt namn.
Tack KingMeloo för att du är guld och balsam på min panna. 

Eslöv. Hur var det nu, ska vi dit eller inte?
Jävlar vad det var ensamt utan er där i fjol. Bara män i hejarklacken blir väldigt brötigt.
Den här gången vet jag var vi ska bo!

Skadevi, Åh, säg att vi ska bo på skräckfilmscampingen i år igen?
Duscha myntdusch och dansa på hotellet?
Och vinna.

Hallby, Jönköping. Gemensamt vandrarhem var en hit och vi skiter i Falun va?

Det går en annan röd tråd längs vår resrutt.
Mina dramer.
Ska Lina gråta, ha fuckoffattityd, ångest eller terapigå sig runt stan?
Hur många sms kan jag få in på våra dygn tillsammans, hur många konflikter kan jag intrigera och styra upp med fjärrkontroll och era goda råd och sköna livssyn injicerat rakt i förståndet?

Ni har burit mig, kört mig, peppat mig, men vet ni mest av allt?
Ni har fått mig att skratta!
Tack Ann, tack Angelica, tack Jenny. 

Det har varit ett vackert och helvetiskt år men nu fan kör vi!

ÖDET

FY FAN FY FAN FY FAN FY FAN FY FAN FY FAN FY FAN FY FAN FY FAN FY FAN FY FAN
vad grymt.
Elakt ont förjävligt elitisktiskt snobbigt vidrigt förnedrande sårande
och så ändrade det fucking allt.
Förlåt.
Grejen är att jag verkligen inte visste
Åhhhhhhhhhhhhhh så jävla blond, dum i huvudet, låtsaskunnig, allt.


Men det värsta är att jag gjorde illa dig när du ville göra oss lyckliga.

Karma? Vi är inte vänner.
Ödet. Inte vi heller.
Skyddsänglar, spågummor. Spott. Tvi.

Livet. Det går vidare.

Vem fan kan segla förutan vind?

Vem kan segla förutan vind? Inte jag. Så kom den till sist. Nya boken. Tack alla, skriva bok det här året har inte varit lätt. Men nödvändigt, livsuppehållande.

Tack mina Marior för att inget hade varit utan er o det vet ni. Vara bästis med en tvättäkta drama Queen är inte lätt. Tack JerkaPerkaBrorsan o underbaraste LenaMaggan för att ni har gjort mitt liv möjligt igen, tack älskade ungar för att världen blir normal med er i den o för att era stormar blåst mina i lä älskade vackra avatarer, tack Pernilla för oändlig lojalitet o vänskap o kyssen, tack Carola o Lisen för morgonmessen som lyft nattsvart gryning från min panna o för SPÅGUMMAN!!!, tack coolaste Felle o Alex för inspiration o svar på frågor, tack Elli för mat o att du skruvade ihop våra nya sängar o bar Sascha o älskar mina barn, tack Björn för att vi är vänner, tack älskade Tina för att du har berättat mig igenom de allra värsta veckorna som var kvar innan allt fick bli bra, tack Bosse o Emma o Ubbe o Ellen o Janne för att ni för att ni har berett mig liv på Tårtan, tack Maggie Redaktör som FAKTISKT är den som har skrivit den här boken för att du står ur med Timmy som är jag, tack Ann på BC för att jag verkligen älskar dig, tack Lotta Bergqvist för att du är den skönaste förläggaren i stan. Tack Grand Agency för att ni talade mig ur att sluta, tack för att ni har lunchat mig o ringt o sett när jag har varit förtvivlat ledsen, tack för att ni vet att man inte släpper en människa då. Tack min idol Jessica på Mix Förlag för att jag har fått skriva den erotiska novellen o för att du tycker att den är så bra! Tack Bosse för Varulven o för ditt 12-stegsprogram med mig som människa. Tack alla alla alla. Pocketförlaget, Fd Bokhoran Jessica, mostrarna, alla mina mammor, alla ni som bäddat sängar till mig o berett mig bo. Tack alla andra som jag skriver om efterhand på Insta och Fb. Jag har inte glömt er!


Tack Leffe för kärleken o för att du blåste upp en bubbla av ro o gränslös glädje runt oss. Tack M för att du aldrig har släppt mig o hållit så hårt o alltid har vetat när bara du hjälper.
Nu får det bli som det blir <3

- Du är en räv, sa han och berättade om en räv han hade matat strax innan hon stal hans ena sko och försvann in i natten.
- Jag sparade den andra skon som minne. Det är flera år sen.

Det här är en vindlande historia, med mera S på slutet som Mix Förlag vill att det ska vara.
Det börjar bli dags att skriva färdigt.
Novellen som började såna här dagar i maj för två år sen.

Tillbaka till spågumman, hennes svar på min sista fråga när vi stod där i dörren och skulle gå.
- Och han den andra, när försvinner han?
- Han försvinner när den första flyttar ut. Du har redan träffat honom.

Så la hon in nåt mörkt också, så där som spågummor borde hålla mun.
Men två kort var så svarta.
Och jag vet, lite förbannelse för jag med mig.
- Men det blir fantastiskt sen. Jag ser så himla mycket kärlek.

Kanske måste jag vända på historien. Eller inte dra så höga växlar.
Men häxan i mig har haft rätt i flera dagar, trollat och gått an. Hittat det där svaret jag så länge sökt.

För hon sa det också spågumman.
- När du är där du skall vara kan du också se. Jag ska lära dig hur du ska göra.
Men du måste lova mig att inte gå runt och vara vidöppen för alla historier jämt.
Man orkar inte det.

Nä. Stänga intagsluckan där i hjärnan mer än valda stunder. Jag har gjort det nu.

Dags att byta grejer. Gav bort en nyckel, hängt halsen full av silverbrickor med ord.
Lina, Breathe, Exhale och Carpe Fucking Diem.

Och du, jag har din sko. 

Troschock

Öppna din dörr

Nä just det.
Jag tror inte på gud så det är därför jag konsekvent och demonstrativt använder litet g om HEN
- trots att min icke så smartphone jämt och självsvåldigt opponerar sig mot detta.
Jag tror inte på en katolsk kyrka som låter präster våldta småpojkar
jag tror inte på en påve som varit med om att tillåta tortyr
och jag tycker att väldigt mycket i bibeln är bullshit som går att motbevisa utan högskolebetyg.

Dessutom tycker jag att så kallade family values ligger till grund för en massa hyckleri i världen
när det bästa vore att kalla en spade en spade.

Och ja, jag svär. Skitmycket ibland. Jag tycker om att blanda honung med härsknad. 

MEN

Jag har inget emot er tro.
Jag har inget emot er.
Och jag skulle aldrig drömma om att kritisera att ni ger uttryck för er tro på era privata sidor,
i oändligt väna ordalag. 
För jag kan välja att läsa och begrunda, eller välja att inte låta bli.

OCH SÅ HÄR ÄR DET:
På min privata fb-sida där jag skriver om mina barn, till mina barn får jag skriva vad jag vill så länge det är ok med dem.
Min första och största lojalitet är med min familj, och mina vänner.
gud får jag vara hur förbannad på jag vill, med emfas och fula ord.

På min fb--sida får vi tryggt ge uttryck för åsikter och övertygelser utan oro för att det kränker någon.
För jo, jag är personlig på gränsen till privat, men det bjuder jag på.
Men mina barn, de är fredade.
Min kärlek till dem och deras övertygelser - wow! Till och med jag får slut på ord.

Så, från en lejonmamma med savanngula klor och raggig man:
Diskutera gärna mina åsikter på bloggen, men på fb unfriendar jag folk jag faktiskt inte känner som kritiserar takhöjden mellan mig och mina barn, i  inlägg till mina barn.
Swosh. 
Morr. 
Mina barn behöver nämligen inte tro på gud och svär de ibland så tycker jag att det är mindre farligt än vad de svär över.

Och vet ni, förmodligen är jag satanist, men det är en annan historia.

Mormors katrinplommonsufflé och andra berättelser

Lätta fötter gå med hunden
mot morgonsol på längtansfull kind
Ringa dig kom jag på mig själv att tänka
skratta bort en stund som gör dagen mild
Men du är inte min och lite tvär
Då kan man inte prata strunt

Igår, somnade stolt
hittat den jag en gång var
och nu: varannan vecka
(den andra hälften kan man äta kex och ost och bara måla naglarna säger de som har tränat i flera år
men det är en annan dikt)
 
Städat, tjatat, strukit, handlat fyra gånger, burit möbler, planterat blommor, inte fått ihop det där bordet
lagat mat i flera dar och ordnat fest för han den där som ville ha sin mamma tillbaka
Mammas förkläde, mosters råd i telefonluren, mormors katrinplommonsufflé som kronan på mitt verk

Nu får han åka
nu när vi fått tillbaka vårat oss

Befrielse som luft i mina lungor
var kom just den ifrån

Nu vet jag
Ingen sa längre:
Du gör för mycket
Ställ in
Varför ska du alltid ta i
Jag sticker ut en stund
och lät bli att hjälpa till
istället för att koka te

Inga fällda krokben
Upp till mig utan låtsaslek
Göra om göra själv göra rätt eget ansvar

Ungarna, flickorna, cyklar ut i vårkvällen till vilda fniss
Smitarhund
Tack grannen
Papporna, brorsorna, sönerna, kompisarna, tänk att nästan alla hade gröna tröjor
minnet som ett leende på mina läppar när jag skulle sova

Där kärlek finns blir det bra
skrev hon som tagit hand om våra liv

En förnimmelse när natten lägger sig runt mig
under täcket lyssnar jag till din låt
Ett vänligt komma-på utan sorgstänk i kanten
I fyra timmar har jag inte tänkt på dig!

Dina händer på mina höfter där vid diskbaljan eller spisen
din kyss på min hals när alla hade gått
Du skulle ha varit här bland oss
Det fanns faktiskt ett kvällssoldränkt hål där du inte stod.

Det är slut, det är slut, det är över nuuuuuuu, min kärlek lämnar diiiiiiiiig, jag är fri och jag förstår nu, sjöng hon framför spegeln så den sprack från kant till kant..

-->

Ibland skriver mina romankaraktärer små dikter i väntan på liv i nästa bok. Här är en från Timotej som hänger på Muggen igen, för första gången på länge:

En dörr

Skulle jag våga gå in sen världen blev livsfarlig

Ingen vet hur svårt jag sörjer dig

Men du kan inte äga alla mina platser!

Ändå,
varför skrattar ingen i hela världen lika lättsamt som du?

Samma kille i kassan

Jävlar vad han var snygg i fjol

Innan jag hade mött dig.

Nu har han bara snälla ögon

Och ett vänligt sätt.

Samma skum på tekoppen

Samma vårstros på Götgatan utanför

Vinterfula människor blir så himla fina,

när solen når ner till dem.

Samma ljuslyktor på borden, kanske likadana.

En gång släckte jag en eldsvåda vid bordet strax intill.

Den lyktan gick i kras mot stenhårt golv.

Amy Winehouse i högtalaren,

fast att hon är död.

Du var så söt att jag inte orkade dofta på våren

Din hud så len att jag bara ville ta på den.

Sommar

Du hade släppt av mig vid Gullmarsplan

Tänt en cigarett till mig

Givit mig ett skratt på vägen

För att du tyckte om att se mig le.

Jagade rädsla ur min håg

Ensamhet ur din dag.

Sorgen nådde inte dina ögon den gången

Du hade sovit nära, mitt jag intill dig

För första gången.

Lycka som röda lyktor mot natthimlen

Såna hade du köpt till oss.

Jag köpte jordgubbar och fick ont i huvudet

Behövde sitta av mig en liten stund

Ställtid

Från dig till allt det andra

Din skjorta fladdrade vit i vinden

Vad tjänar det till att minnas det.

Nu vänder jag i omvänd riktning,

tänker jag och tappar tårar i tekoppen

Från oss till det som ska bli jag.

Besöker brottsplatser för att lämna nya ledtrådar

fastän ingen ännu riktigt vet vad de ska leda till.

Skapar nya minnen till när de andra suddas ut

Ska släppa taget om de vi var

Inte dem vi blev

Ibland går det så

Nu gör jag det.

Här vill Timotej avsluta med något trivialt som En svala gör ingen sommar eller Hon dansade en sommar men som hennes skrivcoach måste jag direkt avråda från sådana schabloniseringar. Möjligen kan hon få lägga till ett litet viskande:

Gone baby gone

Citat Dennis Lehane

Från Fordon till Förälder och sen Frisör

Fixade håret idag hos en ung gaddad tjej som gått Fordonslinjen.
Hon flyttade hemifrån som 16.
Ville ha barn, födde vid 17.
Fick massa stöd i ett Bollnäs där 19 tonårstjejer blev mammor det året och var nöjda med det.
Skolorna visste precis hur de skulle agera, pausade betyg och hjälpte till.

Så flyttade hon till Stockholm,
träffade ny kille som mer än allt annat vill vara pappa till hennes son och ha fler barn med henne.
21 och 24 år är de. 
En jobbar, en utbildar sig, de har köpt lägenhet.
Man måste stötta varandra, vara ärlig och hålla ihop, sa hon. Vara artig och trevlig och kämpa.

Underbar solskenshistoria, för såna finns.
Gjorde inget alls att det omedelbart regnade på mitt nyfönade hår.

Nya boken, nu reser sig nackhåren!

- Det där låter ju skitspännande, sa pappa när jag berättade hela storyn till Bosses och min bok.

Varulvens testamente.
Nya och gamla nazister.
Dostojevskis Idioten som ryggrad.
Kapplöpning till sanningen.
Väldigt många vill inte att den ska berättas.
En ensam man som vill få den sagd. 

Så fyllde pappa på med detaljer, namn att kolla upp, någon som eldade upp sitt hus i en magnifik eldsvåda som syntes i hela Djursholm.

Begravda synder?

En gammal nazist med djup ånger på sin dödsbädd långt bortom rättegångar och lagens långa arm. Men vad hade han berättat?

Tack pappa. Kanske kanske vet du hur mycket det här betyder? Ditt godkännande.

Grannkampen del 2

- Linaaaaa, hördes en myndig stämma över nejden.
Ni fattar, jag är lilltjejen här i gänget.
Sakta vänder jag mig om. Tippar ner solglasögonen från skallen, ner framför ögonen.
Jamen, nåt skydd måste jag ha.
- Du har lagt dina löv i fel kompost. Den där är vår.
Nu vet jag hur det blir krig. Och som i Hungerspelen.
Jag lutade mig ner för att plocka upp allt det feliga.
- Men du kan låta det ligga kvar nu. För den här gången.
Nix. Aldrig. Glöm det. Den som står i skuld är inte fri.
- Jag flyttar på det, sa jag.

Så bytte jag sida, till framsidan.
 - Vi är borta hela sommaren, så du får klippa vårt gräs. Annars blir det helt vilt.
Som jag då. 

Linas vårskriksdikt

Grannarna till höger har kalkat gräsmattan.
Halva.
På deras sida gränsen.
Grannen till vänster har vårsopat.
Fram till den där stenen i mitten som markerar mitt mot ditt.
Jag ler.
De är snälla.
De säger vänligt och hjälpsamt att om jag sopar och krattar så kommer städbilen och tar bort mitt skräp.
Snart kommer bilen.
Jag ler igen.
Ni kan inte fånga min själ.

Handlingskraftigt händelserikt Handelsliv

Handelstjejer. Jävligt underbara.
- Fan, jag kan inte ens fatta att det här är mitt liv, utbrast jag och slog händerna för ansiktet. Det låter som om jag är 14!
- Då så, swisch, då är det inte det längre, sa hon, 26 år och såg på mig. Nu jobbar vi.
Så det gjorde vi.
Man kanske inte borde vara författare. Väldigt mycket känslopjunk.

Med en rutig kudde tryggt tryckt mot magen och en liten sten i min hand.

- Välkommen, om du har några metallföremål i fickorna så lägg dem på bordet.
Mobiltelefon, nycklar?
Jag tömde fickorna, försökte le. Jamen, de var tre skitsöta killar i tjugofemårsåldern.

Inga leenden tillbaka. Ingen vänskaplighet bakom fiendens linjer.
För kom igen, jag hade kunnat vara vem som helst och hotet är reellt och dödligt.

Nu var jag inte där som vem som helst, utan som barnbarn till någon vars familj gav sig av från en av världens ständigt pågående judeförföljelser.

1911 flydde min morfars familj Vilnius. Under andra världskriget lämnade landets befolkning ut hela sin judiska befolkning till nazisterna.
Annars hade vi inte funnits till. 

Men tro mig, jag förstår problematiken i att ta land från ett annat för att ge till de man ogillar mest.
I all ömsesidighet.

Bortsett från de skulle vi se den restaurerade Schindler's List på storskärm i Synagogan, den enda offentliga svenska visningen. Bortsett från vakterna alltså.

Aldrig har jag känt mig mer ödmjuk.
En överlevare från Förintelsen, den magnifika Livia från Transylvanien, berättade om att hon och hennes syster vid krigsslutet gjorde befrielsedagen i Europa till sin födelsedag.
Så den 15 april fyller Livia 68, fast sanningen nog snarare är 85.

Tysta såg vi filmen, om människor vars enda brott var att de var judar.
Mitt ibland dem satt jag.
För Hitler hade skickat iväg mig också.
Jag hade rakats och fått springa naken till glad marschmusik för att hålla nazisoldaterna på gott humör.
En fjärdedels jude räckte det med att vara.
Som jag. 

Jo, vi såg alla eftertexterna, lät musiken klinga av.
Sedan lämnade alla Synagogan under självpåtagen tystnad.

"Ta gärna med en sittkudde, det underlättar" hade han skrivit, den coole rabbin.
Det kändes tryggt och varmt att vandra hem genom den iskalla vårnatten med kudden mot magen.

Blommor är för de som lever, stenar till de döda, eller hur är det man säger Bosse Schön du som gör en film om hur vi ska berätta för de unga som inget själva har att minnas om Förintelsen?