- Välkommen, om du har några metallföremål i fickorna så lägg dem på bordet.
Mobiltelefon, nycklar?
Jag tömde fickorna, försökte le. Jamen, de var tre skitsöta killar i tjugofemårsåldern.
Inga leenden tillbaka. Ingen vänskaplighet bakom fiendens linjer.
För kom igen, jag hade kunnat vara vem som helst och hotet är reellt och dödligt.
Nu var jag inte där som vem som helst, utan som barnbarn till någon vars familj gav sig av från en av världens ständigt pågående judeförföljelser.
1911 flydde min morfars familj Vilnius. Under andra världskriget lämnade landets befolkning ut hela sin judiska befolkning till nazisterna.
Annars hade vi inte funnits till.
Men tro mig, jag förstår problematiken i att ta land från ett annat för att ge till de man ogillar mest.
I all ömsesidighet.
Bortsett från de skulle vi se den restaurerade Schindler's List på storskärm i Synagogan, den enda offentliga svenska visningen. Bortsett från vakterna alltså.
Aldrig har jag känt mig mer ödmjuk.
En överlevare från Förintelsen, den magnifika Livia från Transylvanien, berättade om att hon och hennes syster vid krigsslutet gjorde befrielsedagen i Europa till sin födelsedag.
Så den 15 april fyller Livia 68, fast sanningen nog snarare är 85.
Tysta såg vi filmen, om människor vars enda brott var att de var judar.
Mitt ibland dem satt jag.
För Hitler hade skickat iväg mig också.
Jag hade rakats och fått springa naken till glad marschmusik för att hålla nazisoldaterna på gott humör.
En fjärdedels jude räckte det med att vara.
Som jag.
Jo, vi såg alla eftertexterna, lät musiken klinga av.
Sedan lämnade alla Synagogan under självpåtagen tystnad.
"Ta gärna med en sittkudde, det underlättar" hade han skrivit, den coole rabbin.
Det kändes tryggt och varmt att vandra hem genom den iskalla vårnatten med kudden mot magen.
Blommor är för de som lever, stenar till de döda, eller hur är det man säger Bosse Schön du som gör en film om hur vi ska berätta för de unga som inget själva har att minnas om Förintelsen?
När det gäller ungdomar idag, som oftast inte känner någon alls som överlevt Förintelsen (i bästa fall en gammelfarmor) så tycker jag ärligt talat att det sägs alldeles för mycket om Förintelsen. Dagens ungdomar får information från hela Världen och borde därför bli utbildade mer om hela Världen Att bara fokusera på Väst Europa under Andra Världskriget är ganska konstigt. Folk vet mer idag om Dagen-D än de vet om Slaget i Stalingrad och de vet mer om Förintelsen än om Japans och Sovjets förföljelser.
SvaraRaderaJag förstår att det inte går att lära sig allt om detta globala krig, men jag tycker inte det är bra att gå in på detaljer i ett litet hörn då (så som Kristallnatten och Auscwitz frigörelse) utan gör stora drag med penseln (kanske berätta om att under Andra Världskriget förföljdes judar, homosexuella, koreaner och intellektuella över hela Världen och snabbt dra lite siffror om hur många de olika länderna dödade och vilka förhållanden de levde i).
Böcker som Anne Franks dagbok och foton på likhögarna summerar den grymhet judarna upplevde under Andra Världskriget. Men jag tycker att det går att upprepa ett budskap så många gånger att det dränker precis lika viktiga budskap från andra delar av Världen.
Pontus, jag har gått och funderat på det här i flera dagar, var jag egentligen står i frågan, för dina åsikter är väldigt relevanta och intressanta, samtidigt som det här området alltid har varit mitt främsta. Men jag håller verkligen med, om Stalins härjningar, om Japan lärde vi nästan inget. Och min dotter frågade häromdagen varför vi lär mer om Hitler än Stalin, om han var minst lika hemsk. Plötsligt ekade mitt svar ihåligt. Du är en kraft Pontus och jag är väldigt glad för den här synvinkeln. Ska länka det här till min medförfattare Bosse Schön som gör filmen, berättade för honom om din kommentar, du lyser ljus på en väg som jag vill återkomma till. Undrar hur mycket man läser om kriget i forna Jugoslavien i skolorna, vet du det?
SvaraRadera