”Är folk från överklassen verkligen riktiga människor?”

Gästbloggande författare: Hallå, Lina Forss!

Posted on 17 september, 2013 by Marcus

Bye Bye London, Hello Sandhamn. När Timmy återvänder från London för att jobba på seglarläger i Sandhamn är en flirt det sista hon är intresserad av. Men det var före Prinsen … I somras kom den fristående uppföljaren till Kär i kärleken och Tro, hopp eller kärlek?. Vem kan segla förutan vind? är den perfekta boken att drömma sig tillbaka till sommaren (ja, det är nog dags att erkänna att den är slut, sorry). Gäst på bloggen den här veckan är författaren Lina Forss.


”Mamma, tycker inte du att det är konstigt att du som brukade vara lik en rhodesian ridgebackhanne nu är lik Sascha?”
Hej jag heter Lina och jag är 16-19 år. Äh, jag kanske ska börja om. Första gången jag var på förlagsfest här på det unga förlaget presenterade sig en kille som tecknade barnböcker med att han var 6-9 år. Och hur gammal var jag? Eh, 46. Men ibland känns det som om jag inte blir äldre än Timotej af Lilja i Vem kan segla förutan vind? … Eller som någon sa till mig häromdagen, ”du är också vuxen men det verkar inte som om du har fattat det.” Jo då. För jag har tre tonåringar som skriker F-ord så grannarna klagar och en dotter som säger att jag ska vara lite mognare. Men vi dansar också rätt mycket i köket, skvätter vatten när vi badar och gör snöänglar i månsken när vintern aldrig tar slut. Och har en Sascha som ser ut som en dammråtta och har minne som en guldfisk.

Mitt liv i snabbfart: Först bodde jag i ett rött tegelhus som pappa köpte när mamma låg och födde mig, sen blev det skilsmässa och i flera år hatade jag varenda kille som gillade min mamma. Tills jag fyllde 12 och hon gifte om sig. Det var nästan förlösande att slippa tjura och sluta hata. Så i tre högstadieår red jag, dansade balett och jazz och gled. Flyttade till London, fattade lite om livet, gick på konst och filmskolor, slutade när min mamma fick cancer, var med henne så länge det tog. Flyttade tillbaka till Sverige när hon dog. Varför, har jag alltid undrat. För att London blev tomt utan mamma fastän hon bodde här. För att pappa flyttade till Frankfurt när hon dog. För att min bästa brorsa bor här i Sverige. JerkaPerkaBrorsan. Han ÄLSKAR att vara storebrorsan Fredrik i mina böcker. När jag inte vet riktigt hur Fredrik ska reagera eller tänka i nån bok ringer jag Jerka och frågar. Han har blivit större än livet av det här. Älskar sin egen hybris. Jag älskar honom och nu hörs vi varje dag och Sverige är hemma. Jag bor mitt emellan hav och skog.
/Lina
Imorgon: ”Är folk från överklassen verkligen riktiga människor?”