En ung tjej med utsträckta ben i rosa träningsoverall satt och tiggde på Sveavägen. Jag har guldringar på mina fingrar och havsutsikt från mitt frukostbord men inga pengar i min plånbok.
Första lögnen. Jag hade pengar men bara stora som jag inte hade lust att ge bort förrän jag visste varför tjejen satt där.
Måste så unga människor tigga i vårt land? Vad är det för jävla skitland som gör så med sina unga människor?
Eller, ännu hemskare tanke, kan inte ens formulera den i ord.
Mina barn vill alltid ge. MellanM och lillaH gick för att skaffa växel.
- Ge bara inte till honom utanför, sa killen i Pressbyrån på Kungsgatan. Han har iPhone och stora sedelbuntar som han brukar gå till banken med varje dag.
Barnens ansikten blev förvirrade. Va?
Vände om, gick tillbaka till tjejen, hade hittat lite mynt, ville fråga varför hon satt där.
Hur såg hennes liv ut?
Men jag vågade inte.
Så jävla skallskadat. Och nu både vill och inte vill jag att hon ska vara kvar nästa gång så jag kan lyssna för att fatta och ge henne en hundralapp.
Fast helst vill jag att hon ska ha fått det bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar