Tanklöst

Sprang just in i en vägg. Inte sen jag var tonåring har jag erfarit den känslan.

Jag är uttråkad.

Barnsligt, bortskämt, onödigt, fånigt. Men så här:

Jag har semester.
Jag får inte jobba.
Jag har nästan inte tänkt alls på nära två veckor.
Jag somnar överallt som skydd mot att slippa låta bli att tänka.
Jag står inte ut. Hela juli är det tänkt att hålla på så här.
Målet är att uthärda mig själv så länge att jag omedvetet når nya insikter.

Men va fan!

Så vet ni vad jag gjorde, jag lurade mig själv. Jag började bearbeta Blodboken.
Vi var på en outlet i Johnsons Creek var nu det ligger, men barnen tyckte att jag var för flummig och skickade ut mig ur affärerna. I flera timmar höll de på som vildingar medan jag hittade en bänk i solen, intill motorvägen och de enorma vidderna och smög upp datorn.

En timme eller två med Cornelia och de elaka syrrorna och den allsmäktiga pappan och hela hovet medan min familj tydligen tänkte på den där filmen med Keifer Sutherland och trodde att jag var kidnappad.

Jaja. Nu tror de att jag har Aspergers Syndrom här hemma. Men arbetet svalkade min leda något.
För något saknas mig.