Mix n' match

Den rosa rosen har ympat in sig på den orange, eller tvärtom. Vackert, oavsett.

Människor berättar sina historier för mig. Det är sanslöst häftigt att få vara med om.
Och så tar det tid, men jag blir lycklig och berörd för det är en ynnest.

Hängde nere i hamnen häromkvällen när jag stötte ihop med en gammal kompis. Vi har inte setts på massor av år och han behövde berätta sin story. Livet hade härjat friskt med honom. Välförtjänt?Ingen aning. Både skitstövlar och änglar måste leva med sig själva och kan må fan.

Så han lutade sig mot en lyktstolpe och jag vägde på mina klackar och barnen satt i bilen och lyssnade på Timbuktus sommarprogram från början till slut, medan han berättade.

Anyways, min kompis hade funnit kärlek där han inte borde ha letat. Hos sin bästa kompis flickvän. Eller ex, men kompisen såg det inte så. Man delar inte kärlek.

Så, 3 år senare var kompisens kompis fortfarande sur för det där med tjejen. Jävligt sur.

Jag ville skrika stopp, inte fan väljer man att bli kär, inte fan är man ensam om det, inte fan tänker man att nu ska jag såra tredje part ganska rejält så där så att hon eller han aldrig förlåter.

Inte fan tänker man att människor kan välja att aldrig försonas med sitt öde.

Och inte fan blir man lyckligare av att knyta människor till sig för resten av deras liv. Vem vinner på det?

Eller tänker jag helt fel här?

För kärleken, är inte den större än allt?

Inte fan skulle jag, när värsta sorgen har gått över, på riktigt vilja ha någon som älskar en annan. Och i mitt hjärta hoppas jag att jag alltid ska önska den jag har älskat lycka i livet.