Dog du?

Finns du?
Är du så där cool på riktigt?
Hur ser du egentligen ut?
Blåste du mig?
Vad hade du att dölja?
Varför försvann du?
Om du ser mig nån gång, kommer du att säga hej?
Bara så jag får veta.
Vet du att jag inte är ledsen, inte arg, bara lite tom.
För att jag alltid kommer att undra.
Vad som hände, vem du var, om du plötsligt bara fattade att det var dags att lägga ner.
Allt var lite tidsinställt.
Som en bomb.
Men ändå -
Dog du?

Ibland skriver jag dikter åt mina karaktärer. Åt Timotej, och Cornelia i Kung Lear-romanen jag jobbar med. De får gärna vara riktigt dåliga. Inte som då, när jag var 14 och hatade min pappa och målade tavlor till honom med svart på och skrev av mig mörkret.
Eller 17 och skrev dikter.
Enda skillnaden är att de inte skulle vara dåliga, fast de var det.

Hade jag skrivit en idag skulle det nog ha blivit den jag nyss skrev. Om jag ens gjorde det?