Thanksgiving, Washington DC, 20 år sen. Sickan Carlsson satt i soffan och log. Då var hon 76 år och jag har tänkt på henne många gånger, om hon lever. Det gör hon inte från och med nu.
Men då, när vi var hemma hos nån gammal klasskompis till mamma, eller nån av mostrarna, var hon där och firade Thanksgiving med sin USAboende familj.
Så klev mamma in i rummet och alla förstod. Mamma var dödsmärkt.
Ni vet det där magra canceransiktet, den kala skallen, det tappra leendet.
Men Sickan, som enligt radion var större än nån nu levande svensk filmstjärna, hon tog in mamma och log.
Sen såg hon mig, och sa att jag skulle sitta intill henne.
Tror jag iaf, men det där sista kan jag ha hittat på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar