Igår, när fyrverkerier dubbelspeglade sig i fönster runt en avlång liten park, och vackra röda papperslyktor seglade till skyn och förnam en känsla av ändlös sommar, då grävde lillhunden ett hål i klinkersgolvet och gömde sig mot ondo.
Men va, det skulle jag ju inte skulle skriva!
Börjar om:
Igår, när jag sa att jag älskar dig och du mig och dagen redan var någon minut närmare sommaren då lärde jag mig en ny mening. Den är jättekul att säga. Fast man får inte slita ut orden och vårda meningen ömt.
Spara den till våren när gräsmattan åter låter sig krattas och livet läggs till ordning.
Men under tiden ska jag ha den som en hoppfull liten lykta dinglande i vinden i mitt päronträd.
Men Lina, du har ju inget päronträd!
Nä, men jag har alltid velat ha ett.
Åtminstone om man kan hänga glaskupor runt frukten och tända ljus.
Och utanför den nya trappen, där stora drivor snö nyss fick mig på fall, växer plötsligt jättetuvor grönt gräs.
Så då får man rusa händelser i förväg. Särskilt om man minns ljuset innan jag körde fel i mörkret.
Nu är det så att man får det.
Meningen? Jaha den. Åh, blir generad, ju. Men jag säger den, nu och bara en gång, så jag inte skvatt galen rusar runt på stan och häver ur mig den hursom.
Jag behöver dig.
Fint va?
PS Meningen hänger ihop med flera stringermeningar, men det är överkurs. En annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar