Fortsättningen på Turk & Timotej - En natt, är på gång. Låt mig presentera min skrivarkompis Niklas och hans syn på saken. Niklas har en stol i Barnboksakademin och där skrev han det här:
Skriva tillsammans
av Niklas Krog
Hej, jag heter Niklas och jag är textfascist. Jag skriver mina ord och mina tankar, formulerade på mitt sätt. Åsikter går bra och jag kan lyssna på långa utläggningar om varför något behöver ändras. Men det är jag som gör ändringarna i mina texter. Alla ändringar. En gång upptäckte jag att en redaktör hade bytt ut några ord i en bok utan mitt godkännande. Det blev inte vackert.
Med den inställningen låter det galet att försöka skriva tillsammans med en annan människa. Jag har flera vänner som har gjort det och ett par av dem kom från början överens om att det var fritt att ändra i varandras texter. Och naturligtvis fritt att ändra tillbaka. Den som var uthålligast vann. Mycket sympatisk lösning.
En annan variant är att ge fullkomligt faen i varandras ord. Inte tycka någonting högt och låta det som är skrivet vara hugget i sten. Aningen mindre sympatiskt, men fullt begripligt. Åtminstone för någon med min läggning. Där trodde jag att jag skulle hamna. Ända tills jag satte igång.
Nu har Lina Forss och jag skrivit en hel bok tillsammans. Och jag har inte dödat henne. Vi skrev vartannat kapitel och lät våra huvudpersoner reagera på varandra. Vi tyckte massor om varandras texter, men eftersom vi hade olika berättarperspektiv blev det aldrig laddat. Lina kunde låta sin huvudperson göra vad som föll henne in, medan min huvudperson fick vara korkad på sitt (mitt?) alldeles eget sätt.
Det var den överlägset roligaste skrivprocessen jag har varit med om. I vanliga fall måste jag hitta på hela historien och skriva varenda jädra ord i hela boken själv. Den här gången skrev jag ett kapitel och skickade det till Lina. Några dagar senare fick jag en örfil tillbaka. Hennes huvudperson är galen. (Jag lovar!) Och då måste jag ju ge igen. Vi skrev och kastade kapitel på varandra i någon sorts rus och plötsligt var boken klar. Det tog tre månader.
All ångest på temat halva-boken-kvar-och-hur-i-helvete-ska-jag-orka! var som bortblåst. Om det någon gång var trögt med påhittandet fanns det en skrivpartner som var precis lika inne i processen som jag. Många redaktörer är extremt duktiga, men det är ändå inte samma sak. Och när redaktören blev lite för yvig med strykningar i vårt manus kunde Lina och jag prata ihop oss och hålla en gemensam front. Oslagbart!
Jag kan alltså rekommendera att skriva tillsammans. Det var uppfriskande att tänka nytt och serveras helt annorlunda (galna!) förslag på vad som kan hända i en historia. Förvecklingar som jag aldrig skulle ha kommit på. Följaktligen kommer jag att skriva fler samarbetsböcker, trots att jag är textfascist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar