Aska och regnstänk och en lånad frisyr

- Titta, sa jag till Magica just som vi passerade det gamla hopptornet just utanför Göteborg.
- Vad är det här?

Vi gör en tåggrej, hon och jag.
På Bokmässetåget hem dundrar vi in med pompa och ståt och ställer till så vi får sitta bredvid varandra. Ibland blir det en rokad som heter duga.
Ibland uppnår vi det med ärliga tårar som sakteliga droppar ner i muffinspåsen tillsammans med resterna från avslitet hår, men ofta med högljudda skratt.

De allra flesta brukar vara på, men inte alla.
- Bara jag slipper bli inblandad i ert så och får sitta till Stockholm, sa en rätt snygg man som jag svär på aldrig får ligga.

Magica som var på sitt bästa humör sedan jag börjat den bedrövliga morgonen med att säga att jag har samma frisyr som Hitler fnissade och mös.
Eller om det var fnös.

Iaf. Jag hade varit på irländskt seminarium om novellskrivande.
"A novel doesn't need a plot but a point" OCH "A novel is like a fling, one has to sneak away and catch it while it lasts" fick jag lära.
Alltså, skriv den när den kommer till dig.

Och där, i stolsfickan låg en fin kvarglömd anteckningsbok, med bara aska och regnstänk på sidorna.
Jag svär.
Någon måste ha stått i det sidledes regn som brukar piska Göteborg, rökt och öppnat anteckningsboken för himlens tårar.

En sida här, en annan där fyllda av skvätt och stänk och sorg.

Den historien vill jag berätta. Rätt ner i mörkret med glatt humör.