Lina 17 år

Jag öppnade dörren mot en gnutta höst.
Gamla kvarter.

Nya vägar.
Onda ord i mobilen.
Klick.
Snälla på en annan sida.

Fick en bild av vänskap, den finaste jag har fått.
Tack. Tack!

Lina 17 år läste datorkunskap i ett växthus ombyggt till datorsal på baksidan av internatskolan i Oxford.
Äppeldoft i luften och maskiner som talade ett annat språk, det är sant.
Datorerna pratade inte svenska, engelska, brummande bara stora och var ingen succé.
Lärde mig aldrig det där, men flowcharts fattade jag.
- Stoppa in allt som behöver processas, skramla runt lite, få ett resultat.
Outcome.

Lägger in skulderna, ångern, sorgen, lyckan, kärleken, allt om hur jag annars kunde ha gjort.
De tre namnen, hur fina de var och en var när de fick dem:
1) Kärleken 2) Lyckan och 3) Meningen med livet.
Vet vad jag har att strida som en sval lejoninna för.
Använder krafterna till det.

Så vad gör jag nu, medan tiden går?
Skriver ett filmmanus tror jag.

Det andra, dramat, får nog vänta.
Solen har just kikat fram.

Lyssnar till Lisa Nilssons Två utbrunna ljus, helikoptrar och en leende pundarbil som pekar finger åt skiten.