Rullar förbi de där ansiktena i tunnelbanan.
Hej, jag är polis, hej jag är ekonom, hej jag är läkare, hej vi har ingenstans att bo.
Har stirrat på dem sen i våras, vid Slussen, Östermalstorg dit jag ofta åker.
De är som de där Situation Stockholmförsäljarna, människor vars liv jag inte får ur skallen.
Köper tidningen av vår snubbe på Värmdö, honom som kidsen älskar för att han står i sitt ösregn och snöstorm utan att vika en tum.
Styrka säger de beundrande.
Nu är det studenterna i Stockholm som inte har nånstans att bo.
Samma samma som varje höst och lite till våren.
De som ska läsa 23 000 sidor kurslitteratur i minuten och bygga det där landet där vi förhoppningsvis ska börja satsa på forskning igen.
Tillämpade studier och sånt.
Nödvändiga grejer om vi inte ska rutscha ner helt åt helvete eller iaf tappa bort vår välfärd.
Men på kvällen, när de är ensamma och måste göra allt det där som vi alla måste.
Äta sin kvällsmat lite förståndigt, hänga sin tvätt så den inte möglar, inte stanna uppe och snurra runt utan sova på den där kudden.
Sätta ena foten före den andra.
Vart går de då?
Jag vet inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar