Asså jaha, det också?

Blogga?
Eh, det är lite mycket nu.
Skogsbrand.

För lite sex ...

"Men, de gör det ju 4-5 gånger på ett halvt dygn. Är den ens möjligt?" frågade förlaget under redigeringen.

Ja.

Snygg 16-årig kille läste min senaste bok. Jublar. Snygg 16-årig killes ännu snyggare farsa läste också min bok. "Men det var för lite sex i den" sa cool 16-årig kille.

Alltså, vi snackar samma bok som förlaget ville hålla igen på, spara sexet till slutet.
"Men den blir svår att göra film på" sa 16-årig kille, "för hur ska man kunna gestalta sån passion?

Mycket bra 16-årig kille. Min idol faktiskt.

Bitch slap

Sex.
Kodord för Rom i filmen Eat, pray, love med Julia Roberts.

Achieve.
Kodord för New York.

Ängslig.

Kodord för Stockholm.

I hippa guideböcker över Stockholm häpnar man över att allt finns här, och helst först, men isf brett.
Ni vet, samma samma.
Samma jeans, samma half cut, samma fondvägg (ok, då. Inte nu. Ni fattar grejen.)
Samma Ibizahäng.

Tills det svänger. När nåt är ute är det aldrig så ute som i Stockholm.

Vi tom mobbar ut otroligt framgångsrika modemärken (Odd Molly) för att alla vill ha det och så till slut ingen.

Men, så bubblar det.

I fredags, i Kungsan, i det Kungsan som sent i augusti alltid blir till salu och helt besatt.
Oriflame hade sektmöte för sina säljare.
På scenen där typ Swedish House Mafia, men ändå inte, spelade under The Voice-helgen dansade man banandans. Eller ballongdans. Eller väckelsedans.
Alla bästa säljarna från Ukraina, Asien och Ryssland fick komma upp och hyllas.

Oriflame är svenskt.
Oriflame är ett av världens största kosmetikabolag.
Oriflame skiter i att man inte gör så i Sverige.

Och strax intill byggdes Stockholm Fashion Weeks Mercedes Benzpaviljong.
Från om med måndag kommer Stockholm göra precis som man gör i Stockholm.
Malligt, snyggt och svåråtkomligt.
Ängsligt.

Älska kontraster när de bitchslappar varandra i ansiktet.

Är ni beredda?

Ni vet när tystnaden slår hål på trumhinnorna?
Smärtminnen för ett öronbarn, jo ja, jag hade alltid en sån där mössa.
Mamma tyckte att jag var söt.
Nu ekar det bara tomt i huset.

Testa att tömma någon annans hus på människor.
Kvar?

Knappar fram min radio.
Ler åt Ison på Morgonpasset, Ison som erkänner att han inte visste hur stort Sommarpratet är och bad om betänketid.
Älskar när världen rör sig.
Framåt.
När dammiga kolosser MÅSTE ruska på sig för att inte bli osynliga och dö.

Jag har rört om i min världsordning.
I mångas.
Mer makt än jag nånsin ville ha.

Imorgon ska jag skaka dammet av min kappa.
Försöka hitta vidare.

Men för en liten stund ska jag bara lyssna på låten som varit min så länge nu.

Big girls dont cry.


Sen?
Eh, ikväll ska jag gå på fest.
Författarbrudarna har gang meet och en av oss har bröllopsfest med klädsel hatt.
Skor? Ahmen såklart nya.

Höstsamling.
Uppsamling.

Är ni beredda?

Ni vet när tystnaden slår hål på trumhinnorna?
Smärtminnen för ett öronbarn, jo ja, jag hade alltid en sån där mössa.
Mamma tyckte att jag var söt.
Nu ekar det bara tomt i huset.

Testa att tömma någon annans hus på människor.
Kvar?

Knappar fram min radio.
Ler åt Ison på Morgonpasset, Ison som erkänner att han inte visste hur stort Sommarpratet är och bad om betänketid.
Älskar när världen rör sig.
Framåt.
När dammiga kolosser MÅSTE ruska på sig för att inte bli osynliga och dö.

Jag har rört om i min världsordning.
I mångas.
Mer makt än jag nånsin ville ha.

Imorgon ska jag skaka dammet av min kappa.
Försöka hitta vidare.

Men för en liten stund ska jag bara lyssna på låten som varit min så länge nu.

Big girls dont cry.


Sen?
Eh, ikväll ska jag gå på fest.
Författarbrudarna har gang meet och en av oss har bröllopsfest med klädsel hatt.
Skor? Ahmen såklart nya.

Höstsamling.
Uppsamling.

Icke förbrukningsbara vara

Vi måste tala mer om Dolph Lundgren. 
För att en kväll med honom på premiären i ett perfekt sensommarStockholm inte riktigt räcker. 
Vi måste tala om att du är snygg Dolph, det vet du ju att jag alltid har tyckt o varit dig trogen

 på mitt lilla vis, men att det ändå är din hjärna o din humor jag vill åt. 

För jag var aldrig på deras sida, de dumma som gnällde för att du döpte om dig från Hans. 

Som skällde för att du blev bra på engelska.
Och vi måste tala om The Expendables. 

Om män som leker, med humor. 

Om män som driver med varandra o sig själva med gott humör o självinsikt. 

Om att ni kunde ha skitit i att operera om er så fånigt o åldrats med behag, men att ni är förlåtna för att filmen var en tripp genom er gemensamma filmhistoria. 

För att jag älskar er.
Men mest dig Dolph, såklart! 

Du gjorde helt rätt som aldrig ville sluta prata där på scenen i måndags.

Men, hur ska det här gå?

Rullar förbi de där ansiktena i tunnelbanan.
Hej, jag är polis, hej jag är ekonom, hej jag är läkare, hej vi har ingenstans att bo.
Har stirrat på dem sen i våras, vid Slussen, Östermalstorg dit jag ofta åker.
De är som de där Situation Stockholmförsäljarna, människor vars liv jag inte får ur skallen.
Köper tidningen av vår snubbe på Värmdö, honom som kidsen älskar för att han står i sitt ösregn och snöstorm utan att vika en tum.
Styrka säger de beundrande.

Nu är det studenterna i Stockholm som inte har nånstans att bo.
Samma samma som varje höst och lite till våren.
De som ska läsa 23 000 sidor kurslitteratur i minuten och bygga det där landet där vi förhoppningsvis ska börja satsa på forskning igen.
Tillämpade studier och sånt.
Nödvändiga grejer om vi inte ska rutscha ner helt åt helvete eller iaf tappa bort vår välfärd.

Men på kvällen, när de är ensamma och måste göra allt det där som vi alla måste.
Äta sin kvällsmat lite förståndigt, hänga sin tvätt så den inte möglar, inte stanna uppe och snurra runt utan sova på den där kudden.
Sätta ena foten före den andra.
Vart går de då?

Jag vet inte.

Konspirationsteorier

Ok, jag tror att de säger till befolkningen på små orter att de planterar ut fisk i de stendöda åarna för att de ska hålla sig lugna.
Människorna alltså.
Hålla på att fiska och sånt.

Och att allt blir bättre om man lägger i sin egen 5-krona i dörren på offentliga toaletter, för annars kan man inte låsa och då måste nån annan vakta.

Mindre stök, hålla folk i schack och så.
Ok, jag har bara börjat.
Amerikansk skolutbildning, går ut på att ...
Nä, ni får inte veta.
Det är hemligt.

Kanske borde börja på nån bok. 

Hahahahahahaha med perfect soundtrack!

Secrets med One Republic

Sitter här och garvar åt Zlatan, kan inte sluta.

"Jag tjänar hundra kronor i sekunden så om jag tappar en hundring på marken tjänar jag mer på att fortsätta gå."

Enda fördelen med en död mamma ...

Pimpat skrivbord. Fake it 'til u make it. 

... är att hon inte säger åt en vad man ska göra, hör jag mig själv säga.
Det blir alldeles tyst runt bordet, men bara i en sekund.
Sen skrattar alla.
Iris med det fina namnet och den vackra ögonskuggan som intervjuar mig, Bo med den milda rösten som tar bilder.

Och jag som en citatmaskin som bara kläcker grodor medan vi talar om för- och nackdelar med god uppfostran.

God uppfostran sitter i ryggraden och dåligt självförtroende i magen, säger jag bergsäkert fastän jag inte har nån aning och låter som hundratolv.

God uppfostran öppnar dörrar men står ofta i vägen för riktiga samtal, fortsätter jag.

Inte konstigt att jag behövde äta ipren efteråt. Och drömde att Zlatan var med i vår fotbollsklubb. Och fick ett vykort från mig själv där det stod att jag ska se till att få saker gjorda.

Okejokej jag skriver väl färdigt boken dåra. Klockan fem är deadline, eller om det var fyra.

25 år senare

18 år var jag.
Jag satt SATS.
Drömde om Vassar, Berkeley. Stora amerikanska universitet där jag skulle gå.
Oxford, Cambridge. Engelska, ni vet Brideshead revisited och allt det där.

Men alltså, jag gjorde annat.
Skitmycket annat.
Skrev in mig på UNI en gång.
En föresläsning, en tenta.
Ett avhopp.

Nu.
Jag har inte haft akademiskt komplex, bara en jättelik akademiskt längtan.
Idag, igår, tog jag första steget.
Började läsa upp mina mattebetyg.
I know, komvux, skamkursen för oss som inte orkade.
Nu sitter jag där och känner mig som en idiot.
Minus plus plus blir minus.
Plus plus plus blir plus.

Men jag ska nånstans. Helst till Karro. Psykologprogrammet,
300 poäng för jag ska ju ändå bli 5 år äldre.

Men först, matten.
Ok, jag kom 1 1/2 timme försent.
Första dagen. Allt gick baklänges och halkade snett.

Fast vet ni, jag är på väg.
Första dagen på resten av mitt liv, för det är det ju alltid.

Du, nu med soundtrack

Det är nånting jag vill säga dig
Finns redan en låt som går så fast jag har lust att skriva en egen dikt
Just mina tankar, rår inte på dem
De stökar sig på plats
Vandrar runt bland minnen, såna som går att spara med handstil i guldiga kuvert
Kanske är det den kyliga vinden som rör upp vattnet på min fjärd

Strövar runt i tiden, bläddrar bland olika dar
Onsdagar, torsdagar, fredagar ibland
Alla är bäst
Tisdagar
Vågar göra månader till år
Finna plats för alla dar
Måndagar, lördagar, söndagar?

Kikar på sommaren
Ser skogar bilar sjöar hav bryggor stränder myggor bad promenader vin parker motorvägsbroar köpcentrum trappor, flera trappor, regn, massa regn
Och ändå känner jag mest solen bakom mitt huvud
Önskar värme på en kind under längtande fingertoppar

Vandrade upp för mitt berg mitt emot det som en gång var hemma
Med utsikt över huset där alla de mina en gång fanns

Går dit nån gång, med hundar, i ensamhet, i mina böcker
Såg ett par som sökt sig till min plats
Ensamma högst upp under solen
Inte riktigt Agnes & Edwards plats från kärleksboken, den hittar jag inte längre till
Dessutom går det inte att förväxla äpplen med päron
Drömmar med verklighet
Sånt som varit med det som är

De var alldeles ensamma med sin kärlek
Hörde inte sången från båtarna
Människor som grillade strax intill
Hundägare som försökte vända bort blicken
Jag som inte kunde sluta se

Förtrollad av deras värld
Så ouppnåligt oberörda av min, min egen

Jag undrar hur det går för dem
När höstmörkret faller
Vart tar de vägen då?