Var på leksaksmuseet minWorld Stockholm och lyssnade på en man i randiga strumpor.
Börjar om. Var på en frukostpresentation när häggen gjorde mig rusig i skallen och jag gick vilse på vägen dit och hem igen men ändå bara log.
Ok, tredje gången gillt. Lyssnade på den brittiske säjlgurun och barnboksaktuelle Bruce King som handlar om hur man blir en Superbjörn.
Eh. Va?
Boken är en biggie i England.
Bruce King är en guru.
Försäljning, marknadsföring och personlig utveckling är home turf för honom.
I över 30 år har han föreläst och hjälpt företag och organisationer världen över till bättre lönsamhet.
"Allt är möjligt” utgör grundtesen i hans predikan, att applicera valfritt på föräldrar och barn.
Sure.
Bruce var engelskt charmig, boken är en succé, alla blir glada. Älskade stället, älskade alla filmisar, älskade Bruce engelska och hans viftande tår.
MEEEEEEN!
Där stod vi, ett gäng samtalslystna, mestadels kvinnliga skribenter och ville diskutera de underliggande mekanismer i barnuppfostran.
T ex:
Hur gör man när all positiv föräldraförstärkning får barn som är ASDÅLIGA på att sjunga, men med skev verklighetsuppfattning att gå på Idolaudition och inte kunna ta skit?
När släpper man sanningen för dem?
Fast Bruce, Grandpa Superbear viftade bara vidare och vidhöll att det finns INGA failures.
Han mantrade det tills vi trodde honom och gick hem.
Och vet ni, hundra mot en att boken är uppbyggd på samma vis.
1) Ta nåt som berör och bekymrar många
2) Presentera det glatt och folkligt och inte för svårt så du skrämmer bort människor.
3) Var mänsklig men lite lite mer än alla andra så att de känner att de också kan för de vill vara som du.
3) Peppa folk, åskådliggör deras vardag som om du varit hemma och fikat i deras hus. Beskriv deras ungar.
4) Tänk på att människan bara fixar 3-4 budskap åt gången.
5) Tjata som fan.
Check, så får vi lyckliga människor och den ljusnande framtid är vår.
Om jag kommer att skriva en sån bok?
Nix.
