Sexy ass!

Åh, den här vill jag ha!


















Häromdan lärde jag mig nåt nytt av en kompis. Hon sa att unga människor har sms-och mejlsex medan vuxna människor tar konsekvenserna och ligger.

Införstått att unga människor även ligger på riktigt men att vuxna inte håller på med alternativa former istället för. Eller, de kommer åtminstone till skott. Äsch, jag vet inte.

Men ändå inte som Owen Wilson i nån skitdålig film jag såg häromveckan, där han sa till sin flickvän (Reese Witherspoon) att han slutat med allt otrohetssex utom Anonymt sex.
Jag gillade att det fanns ett ord för företeelsen.

Sånt sitter jag här och tänker på när jag borde skriva en bok eller nåt.

Känner DU nån som jobbar på Facebook? och dagens skrivtips såklart.

Tänk att ha ett helt hemligt liv. Ibland har jag det, kittlande men skitjobbigt. Och att jobba på FBs huvudkontor i Sverige som ingen vet var det ligger, aldrig kunna berätta för sina polare vad man gör.

Eller utbrista MEN ÅHHHHH!!! när alla går an om FB hit och dit.

Jag vill skriva en bok om det här, om människors verkliga liv, det med tusen bottnar. Jag vill göra allt annat än det jag borde.

Filmen häromdan, I dont know how she does it, var en liten feel goodpärla för mig.
Och så var LillaH med, precis som jag alltid hängde med min mamma. Och tusen fotoblixtar flashade oss men jag ser ut som en skurgumma på alla bilderna och har retuscherat bort mig själv. Framtiden är här och det är jävligt coolt.

Det finns en särskilt plats i helvetet för kvinnor som inte låter unga tjejer blomstra.

Skrivtips: Älta inte, släpp och gå vidare om det låser sig. Om saker ändå ligger kvar och pockar på uppmärksamhet kan du återvända till det i texten. Tid och distans gör ofta texter bättre.

Det ligger något oemotståndligt i min säng!

Otroligt, men jag blir alltid lika glad för nya böcker! Igår var jag på releasefest och kom hem med Lisa Jewells nya Syskonmakaren och en som är så fin att jag önskar att den var min:
Jag tror jag älskar dig. Åhh!













Håller på att odla myten om författarrollen, ska göra om bloggen till en skrivarhörna och måste liksom tro på den själv.

Så jag har nattlinne, tekopp, har hoppat över simningen och ska inte gå ut förrän det är dags för galapremiären av I dont know how she does it med Sarah Jessica Parker ikväll.
SOM, och det här är märkligt, är baserad på Allison Pearsons första bok, samma Allison vars Jag tror jag älskar dig ligger bredvid mig i sängen och är oemotståndlig!

Men jävlar, vad ska jag ha på mig?

Stön, läser lite medan jag tänker.

Och är mamma, det ofrånkomligt underbara. Tonåringen ringer och undrar om jag kan göra äggmackor och packa matchstället så han hinner till sin träningsmatch mot sitt eget andra lag.

Alla moonlightar, lever flera liv.

Skrivtips: Våga. Livet är inte det som kommer sen, det händer nu. Samma gäller skrivandet, jag har lovat mig själv att inte skriva några tråkiga meningar om jag inte just måste för textens skull.

Nu var du så där helt jävla fucking dum i huvudet sa min pappa ...

... idag där vi satt i soffan o skulle titta på bilder.
Vad jag hade gjort, sagt emot såklart, eller ifrån.
Värnat mina ungar.

Ibland sker små saker som gör att man får syn på sig själv.
Förklarar något om vem man är.
Igår när jag bokpratade i mysiga Röda rummet på Palatset frågade 16-åriga Agnes som intervjuade mig om jag också alltid var kär i kärleken som Timotej i min bok. O varför?

Den var jag tvungen att tänka lite på men kanske blev jag så där kär i hopp om att nån en dag skulle bekräfta att jag duger.

Ibland skriver ledsna ungdomar till mig att deras föräldrar är elaka.
Men vet ni, vad än era morsor o farsor kan få för sig att säga så duger ni alla suveränt bra.
Ni är bäst!

Och en annan sak som folk kan påstå inte stämmer men som gör det: Allt är möjligt!

"Vi vill göra dig till rockstjärna"

- sa de på Palatset dit jag ska o bokprata imorgon.
Okejdå, kan jag väl.
Groupies, stuprörsjeans, galna fester i nån swimmingpool i LA.
Så nu är jag på Idol o tränar på glam.
Vip-plats, tillsagd att le o vara flärdfull. I can do that!

Fast det där imorgon, det var mest en metafor för hur det ska kännas att få bli intervjuad på Palatset.

O imorgon är en annan dag!!!

Ett barn ska jag ha när jag blir stor med smala ben och mjuka skor

Imorgon ska träffa Eric och André från ungdomar.se och PR-Tove från ett av mina förlag.
Vi ska äta lunch och prata om inte vet jag men det ska bli jättekul.

Herregud, vad ska jag ha på mig?

- Var bara dig själv mamma, sa MellanM och log stort, det är det bästa.

Själv hade han fotbollsmålvaktskläder och strödde såna där små gummipluppar från konstgräset över hela tvättstugan.

Men va fan, just nu känns Allra hemskaste syster som det bästa jag har skrivit!

Ibland när jag glömmer bort vad som är så kul med att vara författare tänker jag att det är dags att skaffa en skrivplats.

Oops, säg inget till Kongomannen som jag har tvingat köpa hus med extra arbetsrum till mig!

Men iaf. Träffa andra människor, INTE hinna älta livsfrågorna och kärleken till sån förbannelse mellan tangentbord och tvättmaskin.

FAST, då har jag glömt ännu mer HUR KUL det är när det är bokförpackningsdags!

Fick SKITFIN omslagsskiss igår till Allra hemskaste syster.

Älskar den!

Älskar Nina Leino som har tolkat min text så smart! (Kolla alla de här superaktuella böckerna hon också har gjort)

Snart dags för säljdragning, "om-mig-och-boken-texter", förlagshype. Pressbilder.

Ok, allvar för en stund. Jag vet att det kan gå åt helvete sen. Boken kan slinka ut helt obemärkt och det hela gå spårlöst förbi så därför tänker jag njuta nu.

Men va fan, just nu känns Allra hemskaste syster som det bästa jag har skrivit!

P.S Det tycker jag jämt om mina böcker, för en mamma ska väl älska alla sina barn?

Welcome to fucking Sweden

Passpolisen på Arlanda beter sig som en seriemördare i en skräckfilm. Både han i luckan ut och den när vi kommer hem.
- Vad är det för fel med att svara på tilltal och vänligt be om boardingpasset när man ändå sitter där?
- Varför bara den där skrämmande stumma handen och psykopatblicken?
Welcome to fucking Sweden står det i blod på väggarna på Arlanda. Varför kommer ni ens hit?

Ja, det kan man fråga sig.
För engelsmännen är enligt ny statistik de gladaste i Europa. Men även de hårdast arbetande och de som går mest på puben. Super alltså inte bara skallen i bitar framför Idol. Samband, anyone?

Om jag är arg, neeehejda. Vi kan inte vara bäst på allt i Sverige, det är landet för litet för.
Vi har en social och ekonomisk modell som appliceras utomlands, och vi är så trendkänsliga att saker är ute innan de ens har etablerat sig.

Men trevliga? Äsch.

En bild jag inte blir kvitt ifrån London är rockstjärnan på väg till Spitafields Market. Skitsnygg rock, glassiga solbrillor, dyr frisyr.
Flipflops. På dem stod han och vägde mitt i en gata.
Hög som ett hus, ryckig i kroppen som vilken knarkare som helst.

Han berörde mig. Säkert kung igår kväll, ingen när dagen drog igång efter lunch.
Vilket jävla liv. Som om jag vet hur man ska välja bättre.

Glöm den nya iPhonen, this is revolutionary stuff!

Vi bor på ett skitfint boutiquehotell vid Trafalgar Square (huset bakom bussen), but skip the details darling.
Det första jag gör i frukostmatsalen är att be om en kanna väldigt hett te.
Inte för stor så det hinner kallna.Engelsmän är bra på tekannor i perfekt storlek.

MEN, det finns ett men (och evertyhing before the but is bullshit.
Det hänger kvar två desperata tepåsar i kannan och gör det för starkt för mig.
Kvickt fiskar jag upp dem och lägger dem på en tallrik, för tedrickare är och förblir diskriminerade, sällan vi får nånstans att göra av silar och påsar.

MEN igen (kom ni ihåg vad jag sa, ok!)
Dricker och ber om mer och det är nu det händer. Siri-rösten i iPhonen är alltså INGENTING i jämförelse.
- So, I see that you dont like your tea too strong madame, would you like only one bag this time or shall I remove it for you before I get to the table?
OMG. Någon har sett mig.

Jag kastar ett getöga på dagens The Independent (minns när den lanserades med sloganen "It is. Are you?" - men det är en annan historia.)
Tänker att det här kunde de verkligen skriva om. Någon har sett hur jag vill ha mitt te.

Ok, you coffee drinkers of the world, fnys bäst ni vill men vi är diskriminerade.
- Please, would you ever so kindly, svarar jag. Jag är författare och jag ska skriva om dig på mina bloggar för det här är nog det största som har hänt mig.
Och världen.

Servitören ler. Kanske måste jag gifta mig med honom. Oops, bröllopsdag idag men Kongomannen kommer nog att förstå. After all, efter 16 år undrar han fortfarande om jag vill ha mitt kvällste i stor kopp.

Jag menar, STOR KOPP??????

- That's what I'm here for madame, svarar servitören och ler ännu bredare.

Så skimrande var aldrig havet, just det!

Ellie och jag

















Flytta till Värmdö vetja!

Bistro Björkvik, där land möter hav som min kompis Mia säger.
Martin Rapp som talat i min radio så länge jag minns bakom baren.
Värmdö Magasin som hade smygläsning av sitt nya nummer, vackra Carin bjöd fint.

Iskall kväll, varmt hjärta, svarta skuggor, knotiga tallar intill kärva klippor, frost i sand, tända ljus, kalla rutor, mina vänner, läppar som ler, tid som stannade.
Måne över hav.

Already gone med Penelope Cruz i London

Egentligen är jag på Mallorca.
Instängd på mitt rum med utsikt över bukten.
Går bara ner för att hämta te och gröna bondbönor att tugga på.
Ibland tittar pappa in och berättar en rolig historia.
Sjunger en sång som jag spelar in.
Så skriver jag. Skriver och skriver i tio timmar, elva, tolv.
Åker in till stan i höstmörkret, köper vit nougat till pappa och går på bio.
Oftast Woody Allen och helst nåt med Penelope Cruz som pappa är kär i.
Jag är kär i känslan.
Skymningen över ön.
Tystnaden i hamnen.
Att vara ensam i mitt manus och inte hitta ut.
- Hallå mamma, är du ärg? frågar LillaH och knackar på min axel.
- Va?
För jag är inte ens här den här veckan.
Lämning på måndag.

Oiii, ska bara göra 1 1/2 dygn i London först.

Anders Timell och Tomas Tranströmer

Sprang in en sväng på Riche igår, kramade författarkollegor och nya förlagsvänner.
- Vem fick Nobelpriset? frågade jag som var lite fast i Paris, Midnatt i Paris, just utsläppt från bion.
- Vaaaaar har du varit idag? frågade de bestört.
- På riktigt vilse i ett parkeringsgarage, försökte jag. Och äkta självupptagen.
- Vet du alltså inte?
- Men åhhhhh, säg bara vem.
- TT.

Tomas Tranströmer. Hans rara fina fru brukade handla i vårt torgstånd i Stavsnäs medan TT själv stod en bit bort och väntade.

Rysningen ville aldrig leta sig ur kroppen och tårarna hotade att trilla över styr. Så fint.

Rusade vidare, fick en jättekram och pussar av Anders Timell, brukar skriva in honom som sig själv i mina böcker.

PS. Ungarna har valt SR Metropol på bilradion om morgnarna, men jag la in veto när programledaren Emilia inte visste vad fibrer är. Så nu pendlar vi mellan Morgonpasset och MixMegapol med Anders, för att få skratta.

Honestly ok men igår var havet svart av ilska.

Tittar på bilder från researchresan till London, kliver in i Timotejs värld.
Hon är 16 när bokserien börjar, 19 tror jag när den ska nå sitt slut.

Lyssnar till Didos Honestly OK:

I just want to feel safe in my own skin
I just want to be happy again
I just want to feel deep in my own world

But I'm so lonely I don't even want to be with myself anymore


Men så kommer Slide:

Even on a day like this when you're crawling on the floor
Reaching for the phone to ring anyone who knows you anymore
It's all right to make mistakes, you're only human
Inside everybody's hiding something

Staring at the same four walls, have you tried to help yourself
The rings around your eyes they don't hide, that you need to get some rest
It's all right to make mistakes you're only human
Inside everybody's hiding something
Take time to catch your breath and choose your moment

Don't slide
Don't slide
Don't slide, slide, slide

Växlar till utube, Eminems Stan med Dido, säger Thank you, jag har det väldigt bra.

Sitter ute, igår var havet svart av ilska men idag leker det lätt.

Här sitter jag och skriver om onani för att jag inte är till salu:-)

Runt min hals hänger en silverkedja som jag fick av Caroline Engvall och i mitt huvud ekar Jenny Jägerfelds röst. Båda coola lågmält sköna tjejer som hörs starkt genom bruset.

- Du skriver väl om onani? frågade ju Jenny mig på tåget upp från bokmässan.

Såklart jag gör, men sanningen är att jag får strida för att ha kvar de scenerna i Tro, hopp eller kärlek som jag jobbar på just nu
(eller just nu har jag ruttnat och fuskar här hos er).

"Stå på dig, tjejers onani behöver en röst" mejlar Niklas som läser ungefär
70 000 ungdomsböcker om året.

Pillar på halsbrickan med orden INTE TILL SALU i pränt, tittar på en vacker bild av en snippa och skriver till ännu en onaniscen.

FÖR JAG ÄR INTE TILL SALU!

Ska jag berätta en existensialistisk hemlighet och mina grönmålade tånaglar i Elle Mat & Vin?

Soundtrack till den här dagen, och stunden igår!











Läste om mannen som skrivit In treatment. Han säger att vi beter oss som 17 mest hela tiden.
Ställer existentialistiska frågor om meningen med allt.
Varför är vi ens här?

Det förstås. Om alla slutar fråga sig det blir vi nog rätt jävliga.

Ibland kan jag fnissa lite generat och igenkännande när jag läser unga bloggar.
Så många ord går åt till att skriva en fortfarande helt obegriplig känsla.
Varenda rad är som tagna ur mina egna dagböcker.
Livet var så jäkla svårt.

Hemligheten är att det blir inte särskilt mycket enklare.
Men man blir ibland bättre på att städa i sina vrår.
Ta time-out, sätta sig i solen,
småprata med en gullig kille som serverar sagolik mat nånstans i Råsunda,
gräva ner sig i nån annans jävla skitsvåra böcker på DNs boksidor.

Le åt att mina grönmålade tånaglar och guldskorna är på bild i Elle Mat & Vin.

Vipp, vipp.

Med Vickan på Palatset åt stans alla ungar; bilder!

Om man har vuxit upp med Kungen som barnvakt och ABBA på fest i pappas vardagsrum vänjer man sig.
När jag började jobba hos en av stans bästa festfixare sa han att det var bra att jag inte lät mig imponeras så lätt av kändisar.
Men när jag slutade suckade han och sa att jag väl iaf hade kunnat vara lite starstruck ibland.

Det är jag. Ibland. Jag gillar folk som är bra på nåt.
Som Mark Levengood när han får folk att skratta. Och Prinsessan Victoria när hon får människor att le.
Och Tzatsikis riktiga morsa Moni Nilsson när hon och hennes polare vågade tänka tanken att de kunde fixa ett helt eget Palats åt stans alla ungar.

Idag öppnade det. Gå dit!

Min kompis Tina med man och barn på Palatset.