Konsten att storgråta på riktigt!

Satt på bussen, nu kommer tårarna tänkte jag.
Nu på en gång.

Sen såg jag på kvinnan bredvid som var cigarettblek och borde klippa sig och hade dassigt urtvättade kulturkläder men ändå log vänligt över sitt skittrista Aftonblad.

Och tänkte nä.
Man måste kunna gråta rejält.

Så jag svalde och gick till stranden med ungarna och simmade och mantrade att det ordnar sig.

Men.

Olivoljan. Där brast det. Jag kunde fan inte öppna den, blev så ledsen.

Grät och grät och gick till kylskåpet för att hämta nåt men kom inte på vad.

Grät stora snyftningar.

Som om livet är slut, så att jag vill slå sönder huvudet i väggen.

Inte förrän Johnny Logan sjöng Hold me now på teve blev jag lite gladare.

Lite som när mamma dog och vi kollade filmen Stränder om en bästa kompis som dör i cancer.
Trivialt påhittat skit, kändes inte ett skrutt som verkliga livet.

Och ända hade vi haft Wind beneath my wings på mammas begravning.