Oiii! Den damp ner bredvid mig. Kilade under min stol, bort bakom en väggfast bänk. Jag hade ätit frukost på det ljuvligaste stället i stan, Crosby Hotel, hängt kvar till jag på ett vänfast vis blev utslängd. Gick och gick och gick tills blodsockret hotade min förmåga att nånsin ta mig tillbaka till mitt hotell. Okej, jag ljuger, det är inte ett hotell, det är ett vandrarhem och ibland singlar det damm från gallret i taket. Jag är 47 år och nästa gång ska jag lägga mer pengar på ett schyst boende. För ärligt, när man jublar in i själen för att den enda separata toan med egen riktig dörr är ledig, då kan det vara så att man önskar eget badrum. Fast, skam den som ger sig. I NY får du vad du betalar för, leenden räcker precis lika länge som du har dricksat, men till slut har jag iaf fått den hypersnygga, supercoola, jätteunga manliga receptionisten som jobbar 24/7 att le. Jag är som sagt 47 år, har snart vuxit ikapp min mamma som dog när hon var 48 år, men flirtar han med mig? Förmätet att ens tänka tanken, men grejen är att i NY är alla snygga. Inte en enda människa är tråkig att titta på.
Och hovmästarens ansikte när han såg mig studsa till över råttan i pizzan roade mig. Vi hade, som man säger här, ett moment han och jag. Bara han och jag. På väg från Chelsea Market genom the Village gav jag blanka fan i frukt och grönsakslöftet, jag ville ha pizza och rödvin. Men inte i Little Italy bland turisterna (sen ska jag lära er hur man inte ser ut som en turist i NY. Ungefär som om det spelar nån roll). Jag ville ha sån pizza som Bob de Niro skulle gilla. Så jag gick och gick och gick lite till och sen låg den där. Restaurangen. ”You look exhausted madam”, sa de med leenden som ingen Armanimodell nånsin skulle fånga, och gav mig ett bord mitt emot Josh Radner från How I met your mother. ”Nu har han mött din mother” skrev jag hem till MellanM som sett alla avsnitt tusen gånger. Den grekiska bartjejen ropade darling och frågade hur jag ville ha mitt te, half/half eller just a little. Men det var långt efter musen. Eller råttan. För det är råttor som gäller i NY. Grejen var att Bob de Niro hade älskat pizzan, och jag med. Italiensk korv, handhyvlad lagrad parmesan, ingen palmolja, olivolja från Sicilien, och till det läste jag Summer without men, av Siri Hustvedt. Som om det inte är ironiskt nog skrivet hon just om möss. Möss och människor, när min vän damp ner från barstolen intill. ”It was only little” sa jag till hovmästaren. ”I just dont want them to get bigger” svarade han och ställde ett gratis glas rödvin på mitt bord.
Betala, det är svårt att göra rätt här. Leenden och betalningar hänger som sagt ihop, och kan slockna snabbt. Igår frågade jag en kille med skägg, så tätt och magnifikt att det var svårt att titta honom i ögonen när vi pratade. Men iaf, hur mkt ska jag betala frågade jag. Vad vill du ha i dricks för att inte bli sur? Så han sa att dubbla taxen som är på runt tio procent eller nåt för det verkar variera och lite till vore bra, log han. Men det är ännu bättre om du ger mer. Så om maten kostar 28,30, taxen är på 2, 30 och du får 7 dollar, blir du glad då? Då log han underfundigt inne i skägget och gick därifrån. Så, jag vet fortfarande inte.
Men vill ni byta goda gärningar mot bra poäng som gör nytta för alla ska ni gå in här och kolla just idag. Snälla snälla. Diane von Furstenberg har lagt massa miljoner på att bygga the Highline i Meatpacking District, ren glädje och massa gräs ovan mark. Och Jay Z har lagt tusen och fler pengar på att piffa till sin gamla skola eller om det var en egen fotbolsstadium intill, där all hantering är grön och sustainable. Och min kompis Liza tar hem takeawayförpackningar, diskar ur och sopsorterar. Om ni fick lite lite dåligt samvete nu så var det meningen, gå in på pips nu. De behöver synas för att nå ut och göra gott. Hjälp till vetja!
