måndag 27 maj 2013

- Du är en räv, sa han och berättade om en räv han hade matat strax innan hon stal hans ena sko och försvann in i natten.
- Jag sparade den andra skon som minne. Det är flera år sen.

Det här är en vindlande historia, med mera S på slutet som Mix Förlag vill att det ska vara.
Det börjar bli dags att skriva färdigt.
Novellen som började såna här dagar i maj för två år sen.

Tillbaka till spågumman, hennes svar på min sista fråga när vi stod där i dörren och skulle gå.
- Och han den andra, när försvinner han?
- Han försvinner när den första flyttar ut. Du har redan träffat honom.

Så la hon in nåt mörkt också, så där som spågummor borde hålla mun.
Men två kort var så svarta.
Och jag vet, lite förbannelse för jag med mig.
- Men det blir fantastiskt sen. Jag ser så himla mycket kärlek.

Kanske måste jag vända på historien. Eller inte dra så höga växlar.
Men häxan i mig har haft rätt i flera dagar, trollat och gått an. Hittat det där svaret jag så länge sökt.

För hon sa det också spågumman.
- När du är där du skall vara kan du också se. Jag ska lära dig hur du ska göra.
Men du måste lova mig att inte gå runt och vara vidöppen för alla historier jämt.
Man orkar inte det.

Nä. Stänga intagsluckan där i hjärnan mer än valda stunder. Jag har gjort det nu.

Dags att byta grejer. Gav bort en nyckel, hängt halsen full av silverbrickor med ord.
Lina, Breathe, Exhale och Carpe Fucking Diem.

Och du, jag har din sko. 



2 kommentarer:

  1. Vill veta hur man stänger luckan. Kan du lära mig det?

    SvaraRadera
  2. Jag kan lära dig det P, man gör det när nog är nog. Sen går man vidare. Men först måste man rensa rejält, gräva in på djupet, slänga och göra sig av med och tyvärr förlora en hel massa fint på vägen. Det är skitjobbigt! - men annars går det inte att stänga.

    All kärlek till dig sötaste pilutta P <3

    SvaraRadera