Tänk på det här istället!

Tanken slår mig rätt ofta.
Ärligt talat.
Det skrivs en miljard böcker om dagen så behövs verkligen mina?
Det är inte falskt röstfiske, det är sanningen.
Utan tvivel är man ingen.
Bergfast självupptagenhet är verkligen outhärdligt icke-produktutvecklande.
Hjälper ingen.
Blablabla.

För vad är författarens röst till för om den inte säger nåt viktigt?

"Jag kan tro på författarens röst i det offentliga så länge hon själv tvivlar på den. Så länge hon har ångest för att hennes ord inte ska betyda ett dyft för barnen som växer upp i fattigdom, som överröstar sin ångest och talar ändå. I plikt och desperation. Uppriktigt tvivlande."

Ni vet hur saker ibland bara lägger sig tillrätta?
Läste min vän Theo Kallifatides sorgesång till sitt Grekland i DN och tänkte tack Theo för att du visar vägen.

Om jag blev ensam på en öde ö skulle jag bara behöva ha med mig Theos Herakles dit för att aldrig ha tråkigt.
Alla människans varianter finns i den.
Jävlar vad stort!