Idag när jag kom hem var Britta och Malin i mitt hus.
De gick runt och småpratade trevligt, ibland med varandra, ibland högt för sig själva.
Föll varandra i talet, lugna röster, milda stämmor.
Pratade lite framtid, men på en lagom stor nivå.
Lite "sen ska jag gå ut och lägga tillbaka kuddarna i bilen, men inte nu. Okej, då väntar jag här så länge".
Viktiga grejer.
Och de var kvar när jag gick tillbaka till ett lerigt fält där det pågår gyttjebrottning i dagarna fyra.
Under tiden satt Britta och Malin i nån soffa, först i mitt arbetsrum, sen i övre hallen och sjöng stillsamhetens lov.
- Ni borde hyra ut er själva, föreslog jag, som en sån där teatergrupp som går hem till folk och spelar en föreställning. Er kan man ta in för hemtrevnad.
Malin och Britta log, ställde sig upp och ville kramas. Trasslade in sig i nån sladd, skrattade åt några bilder på min vägg, gav varandra råd om glasögon och att gå vilse på klubbar.
- Hej då, sa jag, er skulle jag vilja ha här jämt.
Så gick jag och de vinkade glatt.
Du är konstig. Jag vill inte ha människor hemma hos mig när jag inte är hemma. Kanske Britta och Malin då, de verkar bra.
SvaraRaderaJag är inte konstig, jag har bara inte några kontrollfunktioner på plats. Vet inte om det är bra eller dåligt, bra för att jag får hänga med Malin och Britta på så vis. Letting go är för mig the easy part.
SvaraRadera