Det verkade så bra.
Gnurken på bryggan som inte ens behövdes slås ihjäl, resorna med tidsmaskin till Uffbekistan.
Hunden, sommarlovsbarnen, vännerna som sköter sig själva och varandra så finurligt att jag blir prillig av lycka.
Mitt fall mellan hopp och förtvivlan som bara gick att gapskratta åt, min Maria som erbjöd terapi i utbyte mot sina franska sedlar.
Vänskap. Kärlek. Lycka.
Tanken på att det ordnar sig.
Eller som LillaH sa:
- Allt blir som det ska till slut och har det inte blivit som det ska så är det inte slut ännu.
Men nu. Allt verkligen skiter sig.
Så är jag allergisk mot liljorna också, och ändå doftar de som på mammas begravning.
Ingenting blir som det ska till slut.
Bara så ni vet. Så jävla positiv är jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar