Plötsligt händer det!!!!!!

Pling, sa det i telefonen. Ett efterlängtat mejl. 3 år har jag väntat. Inte direkt lidit, varit upptagen nog, men ändå.
Nu kommer det att ske.

Pling, sa det igen. 7 år har jag väntat på just det här:

Forss, Lina

Krog, Niklas

En natt

Lektör Emelie Ljungberg, Bibliotekstjänst

Östermalmstjejen Timmys och basketkillen Turks vägar korsas inne på NK mitt i julruschen. Timmy (Timotej) har kommit hem från London för att fira jul och Turk (Mattias) är ute för att köpa en julklapp till sin syster. De båda möts över en röd halsduk och trots att de har skilda åsikter om allt kan de inte slita sig ifrån varandra. När dagen är slut har de åter mötts och de får en natt tillsammans. Under den natten kommer de varandra så nära att de omöjligt kan skiljas utan att lämna bestående avtryck i varandras hjärtan. En natt är en kort och stark kärleksroman om ett intensivt möte mellan två unga människor som lever olika liv. Lina Forss och Niklas Krog första gemensamma bok visar sig vara ett mycket lyckat samarbete. Sällan har tonårsförälskelse skildrats på ett så ingående och verklighetstroget sätt i en bok. I vartannat kapitel berättar Turk och Timmy om hur de upplever de känslostormar som de framkallar hos varandra. Språket är väl synkroniserat och följer det språk som de båda använt i sina tidigare böcker om huvudpersonerna. Omslaget kunde ha bearbetats något ytterligare, men känns ändå tillräckligt tilltalande för målgruppen unga vuxna.

Blogga?

Äsch:)

Tänk på det här istället!

Tanken slår mig rätt ofta.
Ärligt talat.
Det skrivs en miljard böcker om dagen så behövs verkligen mina?
Det är inte falskt röstfiske, det är sanningen.
Utan tvivel är man ingen.
Bergfast självupptagenhet är verkligen outhärdligt icke-produktutvecklande.
Hjälper ingen.
Blablabla.

För vad är författarens röst till för om den inte säger nåt viktigt?

"Jag kan tro på författarens röst i det offentliga så länge hon själv tvivlar på den. Så länge hon har ångest för att hennes ord inte ska betyda ett dyft för barnen som växer upp i fattigdom, som överröstar sin ångest och talar ändå. I plikt och desperation. Uppriktigt tvivlande."

Ni vet hur saker ibland bara lägger sig tillrätta?
Läste min vän Theo Kallifatides sorgesång till sitt Grekland i DN och tänkte tack Theo för att du visar vägen.

Om jag blev ensam på en öde ö skulle jag bara behöva ha med mig Theos Herakles dit för att aldrig ha tråkigt.
Alla människans varianter finns i den.
Jävlar vad stort!

Mest skit

Det verkade så bra.
Gnurken på bryggan som inte ens behövdes slås ihjäl, resorna med tidsmaskin till Uffbekistan.
Hunden, sommarlovsbarnen, vännerna som sköter sig själva och varandra så finurligt att jag blir prillig av lycka.
Mitt fall mellan hopp och förtvivlan som bara gick att gapskratta åt, min Maria som erbjöd terapi i utbyte mot sina franska sedlar.
Vänskap. Kärlek. Lycka.
Tanken på att det ordnar sig.

Eller som LillaH sa:
- Allt blir som det ska till slut och har det inte blivit som det ska så är det inte slut ännu.

Men nu. Allt verkligen skiter sig.
Så är jag allergisk mot liljorna också, och ändå doftar de som på mammas begravning.
Ingenting blir som det ska till slut.
Bara så ni vet. Så jävla positiv är jag inte.

Rent a crowd

Idag när jag kom hem var Britta och Malin i mitt hus.
De gick runt och småpratade trevligt, ibland med varandra, ibland högt för sig själva.
Föll varandra i talet, lugna röster, milda stämmor.
Pratade lite framtid, men på en lagom stor nivå.
Lite "sen ska jag gå ut och lägga tillbaka kuddarna i bilen, men inte nu. Okej, då väntar jag här så länge".
Viktiga grejer.

Och de var kvar när jag gick tillbaka till ett lerigt fält där det pågår gyttjebrottning i dagarna fyra.
Under tiden satt Britta och Malin i nån soffa, först i mitt arbetsrum, sen i övre hallen och sjöng stillsamhetens lov.
- Ni borde hyra ut er själva, föreslog jag, som en sån där teatergrupp som går hem till folk och spelar en föreställning. Er kan man ta in för hemtrevnad.

Malin och Britta log, ställde sig upp och ville kramas. Trasslade in sig i nån sladd, skrattade åt några bilder på min vägg, gav varandra råd om glasögon och att gå vilse på klubbar.

- Hej då, sa jag, er skulle jag vilja ha här jämt.

Så gick jag och de vinkade glatt.

Vem kan segla förutan vind?

Så heter min nya bok. Fick just omslagsförslag från förlaget. Oiii.

Seglarflicka och sommarfötter.

Så många ord som vill ta plats i texten.

Nästla sig in, nästan gömma sig bland vindtorkande lakan på sträck.

Bara jagade av tiden och en elak hund.

Kanske går den att tämja.

För Timotej har varit kär förut.

Kär i kärleken

Stretat mellan tro, hopp eller kärlek.

Men nu, sommar betyder frihet.

Klivet ut i det som måste bli.

Solvarm hud på ensliga berg så nära himlen man kan komma.

Kärleksbrev så vackra att tårar kan lägga sig till ro på handskrivna rader.

Läsas långsamt så allt det jävligt gulliga får plats i kroppen.

Sött, vackert.

Är det ens möjligt?

Fast jo.

Nästan genomskinliga nätter och kinesiska ljuslyktor

-       i rosa för lycka och rött för kärlek,

som sakta svävar som ufon mot skyn.

Vem mer än den allra finaste gör så?

Osynliga människor medan han som kommer till henne är självlysande,

likt gäster i en främmande stad.

Men det är det inte, den är hennes. Allt är hennes nu. Hans och hennes.

Sju blommor under kudden i den förtrollade natten och äntligen drömmer hon sanndrömmar.

Han är ju där. Tätt intill.

Kan vi tala om det här?

Ok, jag undrar en grej.
Mina ungar går på världens skitfinaste skola.
Som världens gulligaste elevrådsordföranden sa i sitt soliga tal:
- Här finns en sjö med svanar i, en skog med hästar i och röda gårdar med elever i, ja här finns till och med ett slott.

Och världens bästa musselärare gav skolan musikprofil i ett nafs och hela skolan hade tårtkalas och gråtstund och kramfest och allt det där och såklart det var man ur huse och Sveriges bästa pedagoger.

Ni fattar, helt enkelt en ynnest.

Hur våra ungar sen ska klara verkligheten när den inte ser ut som Lilla gubben och Bullerbyn är nästa femma.

Men alltså. Tre stipendier delades ut.

Elevrådsordförande Annie (som jag har fått ha gympaskojgrupper med en hel termin) fick ett.
Hon grät, jag grät, alla grät.

Men hörrni, stipendierna var i KÄRLEK, KOMPETENS och KRAV.
Eh, krav?
Krav!
Är det ett jättebra värdeord?

Kommer på såna som motivation, driv, ambition men krav?

Vad gör författare på söndagar?

Tankar ungdomsrapporter
Lusläser kulturrapporter
Letar nyckeltal
Identifierar nyckeltal
Gör beräkningsmodeller
Skriver programförklaring för UBD
Uppdaterar hemsida

Okeyda...

Ligger i soffan under en hög långbenta ungar som det pågår nåt med.
Glömmer bort hur många koppar te jag påbörjat och avslutat.
Pratar.
Lyssnar.
Snabbförflyttas från det stora till det lilla:
Letar nyckel.
Letar nyckel.
Letar nyckel.
Pratar hundar.
Tvättar soffkuddar.
Hänger tvätt och snackar allvar med brorsan.
Läser om Prinsessan Madeleine och Kina och Rwanda och Grekland och England och Ryssland och häxprocesser och fotboll och en lurendrejare som gjorde mig snurrig.
Fnissar åt knäppgrejer.
Rodnar.
Vill.
Ska cykla.
Kvällen är bara barnet.

FTS

- Fuck the sanning, sa LillaH med ett flin och gick och la sig. Sanningen suger, kan vi inte bara köpa en hund istället?

Eskapism förpackad i fnissigt schyst 11-åringsskrud.
Solblekt hår, cykelbränna, stora chipsbeslut att fatta.

Sen tränade vi på godnattpussar. Om du vrider huvudet så här och formar läpparna så här blir det bäst, sa hon. Annars krockar man med näsan.

Vidrig dag, verkligen vidrigt skitjobbigt dag bortom allt jag förmå ta in. Bra avslut.

FTS.
Carpe diem.
Perfekt kombo.

Låt den rätte komma in, P!

Livet är lite kärvt.
Ligger i sängen och låtsasbeställer hundvalpar med LillaH.
Liten loppa somnar.
Ljus är natten. Levande, evig?
Läser Ps Alltid Du.
P är Pernilla Alm.
Du i boken är ....?
Slaget står mellan två.
Ofta är det tydligt men inte hos P.
Det är bra. Mycket bra. Inte veta, inte ens ana. Bara önska.
Låta den rätte komma in.

Just nu, läser den som en thriller.
Tiden rusar fram, dundrar som sprängda trumhinnor, hjärtat slår i kapp med något annat, litet.
Är det jag som inte andas, eller Carro i boken?
Författarens hela själ ligger just där jag är.
Det är väldigt fint.

Ville bara berätta det för er.

Gladiatorerna redo?

Hillary och Calle ska åka båt idag.

Calle-Phille ska vara med, kanske i sydväst för det brukar han ha när det stormar. 

Eller, det är ju trots allt juni, det kanske räcker med keps?

Men, skit i vädret. 

I radions Godmorgon världen i P1 talar en presstabsmänniska om hur fint det är för de svenska-amerikanska relationerna att Hillary har tagit sig hit, för ett personligt möte. 

Yeah, right ...

Medan resten av Hillarys stab är i Danmark och Norge med resten av Nato för att planera fixandet av det FNs vänliga väg inte grejar. 

Lösa Syrien. 

Medan vartenda svenskt departement och myndighet med ansvar för säkerhetsfrågor står på tå och har jour så att inget ont ska hända Hilary medan hon glider förbi kobbar och skär med sina kompisar. 

För det är de personliga relationerna som stärks, glöm inte det. 

Samtidigt kan ni tänka på anthrax, mjältbrandsavsnittet med President Palmer i tv-serien 24.

Lite så är det nog för våra gladiatorer som ska skydda Hilary nu, red alert och allt det där. 

Så vad tror ni, kommer hon att få med sig Assange hem till landet of opportunity and freedom, fast med ett rättssystem som amerikaner inte tycker är lika mesigt som vårt?

Uppföljningsfrågor:

Kommer Assange gå direkt i fängelse i USA utan att passera gå?

Hur i helvete ska Calle och Fredrik lösa det här utan att tappa ansikte strax innan semestrarna?

Ligger de sömnlösa på nätterna?

Och vore det inte mycket roligare att på riktigt få läsa om hur USA sa till England att skärpa till sig och lämna ut den besvärliga mannen till Sverige så att Sverige kan lyda och skeppa honom vidare till USA för att sexbrott i Sverige väl inte är så himla mycket att tjafsa om, i jämförelse?

Och kommer vi snälla svenskar stå lite planlöst och se på, för vi ska ju vara lediga nu, och ha grillfester?

Och vad skulle fransmännen ha gjort, kört fram sina traktorer?

Och vet ni att jag tycker att Sverige är ett fint och vackert land där vi gör vårt bästa men att det ibland bara är allt vi förmår, men att solen iaf kommer att skina på Hillary. 

Så mycket vet jag, för jag bor i skärgården.