Skillnaden på svarta mambor och onaniscener:

Med Eva och Lisa och Lena på släkthippa. Jular hela tiden nu, glädje måste tas ut i förskott.

Jag är återfallsförkyld och skriver skitdåligt.
Gick ut och cyklade i iskallt spöregn och började skriva på engelska.
I teorin blir boken suveränt bra.
Jag växlar skildringar från Kongomannens liv som guldgrävare i bushen med mitt som glamförfattande curlingmorsa på vischan.

När han snackar giftspindlar berättar jag om onaniscener i min senaste bok.
Om konsten att skriva dem trovärdigt, om behovet av dem, om hur man ibland får kämpa med att de ska få vara kvar i texten. Alltid så maler frågan - har jag skrivit så pass bra att scenen förtjänar att vara med?
Hans spindlar kan jag inte oroa mig för, då skulle jag dö.

Hur får ni ihop det? undrar alla. Är det inte svårt? Vad spännande det låter.

Jag har en gång för alla lovat att göra alla känslor värda nånting genom att nedteckna dem. Utnyttja dem i mitt skriv.

Visst, men liv och litteratur är inte samma sak. Bara för att Kongomannen har fått sin bil upplyft av en förbannad mob på 450 jävla sura människor så blir det inte nödvändigtvis bra text.

Det har jag lärt mig idag. Skjuts ner i papperskorgen.