I Sverige har alla svarta ytterkläder på vintern i spottar hämningslöst på gator o torg.
Men sen mitt inlägg om passpoliser som beter sig som statister i nån skräckfilm så har Arlandapolisen lanserat en drive med kvinnliga passkontrollanter som kan le!
Ah, jag älskar Sverige!
Och London.
Skit i länder, jag håller mig till storstäder.
Och i Chelsea minsann spottar ingen på gatorna.
Jag tittar alltid ner när jag går o studien är mer än vetenskapligt förankrad.
Däremot blev jag matförgiftad när vi tog afternoon tea på Haymarket Hotel.
Så himla snyggt men jag kräks om jag måste lägga upp bilderna.
Så vi fick tvärvända på väg till Chelsea Cineworld o Marilynfilmen.
Men det gör inget för vet ni?
Kom gående på Sloane Street där snöflingsjulljus glittrar som stjärnor i träden. Tänker att allt är precis lika underbart engelskt som i Love Actually när jag hör en mjukt o superkvinnligt fnitter som passar perfekt med mina tankar.
Men hallå, vems? Jag skrattar inte så.
Så jag vänder mig om och där går hon, lika lång o smal o vacker som i alla hennes filmer, o talar i telefon.
Keira Knightley.
Skrivtips: Måla inte i stora allmängiltiga drag, beskriv de små detaljerna. Det är gäsp på stora tankar men jättekul att få veta vad som egentligen hände, vem som sa vad o hur de såg ut då.
PS. Trodde jag skulle få läsa o tänka nya boktankar fram till skolstart men nähä, hemma i brevlådan ligger tydligen Turk&Timotej o vill bli genomarbetad. Ett till tips: Lova aldrig att skriva 3 böcker på ett år o gör sen om samma sak till nästa:S
Joho du. Om någon vill att jag ska skriva tre eller fem böcker på ett år så kommer jag att lova det. Och göra det. Puss. Glad att du överlevde London.
SvaraRaderaKäraste Pernilla Alm, ingenting verkar då avskräcka dig! Glad att du är där:) Tänkte just skriva till dig faktiskt. Puss
SvaraRadera