Från Fordon till Förälder och sen Frisör

Fixade håret idag hos en ung gaddad tjej som gått Fordonslinjen.
Hon flyttade hemifrån som 16.
Ville ha barn, födde vid 17.
Fick massa stöd i ett Bollnäs där 19 tonårstjejer blev mammor det året och var nöjda med det.
Skolorna visste precis hur de skulle agera, pausade betyg och hjälpte till.

Så flyttade hon till Stockholm,
träffade ny kille som mer än allt annat vill vara pappa till hennes son och ha fler barn med henne.
21 och 24 år är de. 
En jobbar, en utbildar sig, de har köpt lägenhet.
Man måste stötta varandra, vara ärlig och hålla ihop, sa hon. Vara artig och trevlig och kämpa.

Underbar solskenshistoria, för såna finns.
Gjorde inget alls att det omedelbart regnade på mitt nyfönade hår.

Nya boken, nu reser sig nackhåren!

- Det där låter ju skitspännande, sa pappa när jag berättade hela storyn till Bosses och min bok.

Varulvens testamente.
Nya och gamla nazister.
Dostojevskis Idioten som ryggrad.
Kapplöpning till sanningen.
Väldigt många vill inte att den ska berättas.
En ensam man som vill få den sagd. 

Så fyllde pappa på med detaljer, namn att kolla upp, någon som eldade upp sitt hus i en magnifik eldsvåda som syntes i hela Djursholm.

Begravda synder?

En gammal nazist med djup ånger på sin dödsbädd långt bortom rättegångar och lagens långa arm. Men vad hade han berättat?

Tack pappa. Kanske kanske vet du hur mycket det här betyder? Ditt godkännande.

Grannkampen del 2

- Linaaaaa, hördes en myndig stämma över nejden.
Ni fattar, jag är lilltjejen här i gänget.
Sakta vänder jag mig om. Tippar ner solglasögonen från skallen, ner framför ögonen.
Jamen, nåt skydd måste jag ha.
- Du har lagt dina löv i fel kompost. Den där är vår.
Nu vet jag hur det blir krig. Och som i Hungerspelen.
Jag lutade mig ner för att plocka upp allt det feliga.
- Men du kan låta det ligga kvar nu. För den här gången.
Nix. Aldrig. Glöm det. Den som står i skuld är inte fri.
- Jag flyttar på det, sa jag.

Så bytte jag sida, till framsidan.
 - Vi är borta hela sommaren, så du får klippa vårt gräs. Annars blir det helt vilt.
Som jag då. 

Linas vårskriksdikt

Grannarna till höger har kalkat gräsmattan.
Halva.
På deras sida gränsen.
Grannen till vänster har vårsopat.
Fram till den där stenen i mitten som markerar mitt mot ditt.
Jag ler.
De är snälla.
De säger vänligt och hjälpsamt att om jag sopar och krattar så kommer städbilen och tar bort mitt skräp.
Snart kommer bilen.
Jag ler igen.
Ni kan inte fånga min själ.

Handlingskraftigt händelserikt Handelsliv

Handelstjejer. Jävligt underbara.
- Fan, jag kan inte ens fatta att det här är mitt liv, utbrast jag och slog händerna för ansiktet. Det låter som om jag är 14!
- Då så, swisch, då är det inte det längre, sa hon, 26 år och såg på mig. Nu jobbar vi.
Så det gjorde vi.
Man kanske inte borde vara författare. Väldigt mycket känslopjunk.

Med en rutig kudde tryggt tryckt mot magen och en liten sten i min hand.

- Välkommen, om du har några metallföremål i fickorna så lägg dem på bordet.
Mobiltelefon, nycklar?
Jag tömde fickorna, försökte le. Jamen, de var tre skitsöta killar i tjugofemårsåldern.

Inga leenden tillbaka. Ingen vänskaplighet bakom fiendens linjer.
För kom igen, jag hade kunnat vara vem som helst och hotet är reellt och dödligt.

Nu var jag inte där som vem som helst, utan som barnbarn till någon vars familj gav sig av från en av världens ständigt pågående judeförföljelser.

1911 flydde min morfars familj Vilnius. Under andra världskriget lämnade landets befolkning ut hela sin judiska befolkning till nazisterna.
Annars hade vi inte funnits till. 

Men tro mig, jag förstår problematiken i att ta land från ett annat för att ge till de man ogillar mest.
I all ömsesidighet.

Bortsett från de skulle vi se den restaurerade Schindler's List på storskärm i Synagogan, den enda offentliga svenska visningen. Bortsett från vakterna alltså.

Aldrig har jag känt mig mer ödmjuk.
En överlevare från Förintelsen, den magnifika Livia från Transylvanien, berättade om att hon och hennes syster vid krigsslutet gjorde befrielsedagen i Europa till sin födelsedag.
Så den 15 april fyller Livia 68, fast sanningen nog snarare är 85.

Tysta såg vi filmen, om människor vars enda brott var att de var judar.
Mitt ibland dem satt jag.
För Hitler hade skickat iväg mig också.
Jag hade rakats och fått springa naken till glad marschmusik för att hålla nazisoldaterna på gott humör.
En fjärdedels jude räckte det med att vara.
Som jag. 

Jo, vi såg alla eftertexterna, lät musiken klinga av.
Sedan lämnade alla Synagogan under självpåtagen tystnad.

"Ta gärna med en sittkudde, det underlättar" hade han skrivit, den coole rabbin.
Det kändes tryggt och varmt att vandra hem genom den iskalla vårnatten med kudden mot magen.

Blommor är för de som lever, stenar till de döda, eller hur är det man säger Bosse Schön du som gör en film om hur vi ska berätta för de unga som inget själva har att minnas om Förintelsen?

Jag har övergivit mina ungar!

 Me and mitt alter ego Lucy in disguise/Lucy in the skies

Det är alldeles förfärligt men jag har övergivit mina barn.
Likt en vildsint hona gick jag bara ifrån dem.
Väntade inte på att de skulle trilla ur boet av bara farten.
Sparkade inte på dem ens nog så lite.

Så hög på skingrade di-dimmor och vuxenhormoner glömde jag till och med att säga adjö och puss alla små arga, glada, snälla, roliga, flirtiga, fräcka, livsfarliga, deppiga, överhajpade, hjälpsamma, förtvivlade, förvuxna, för unga, alldeles underbara älsklingsungar.

Men det var dags, och det var faktiskt ni som växte ifrån mig.
Nya Ungdomar.se är så snygg, precis som ni.

Bye bye alla UM-ungar.

Två år bloggade jag hos er och sa sa jag inte ens hejdå.

Det är nog så det ska vara!

Mina skidspår till solnedgång på isen.

Där de en gång gått, på stranden i Skagen, och jag med på mitt allra bästa påsklov.

Glitter.

Sanden stranden

och så ljuset. The end!