Jag har en dröm.
En tvättäkta dröm som studsar runt på små rosa moln.
Den skiljer sig från mina mål.
Mål är realistiska, möjliga om man bara jobbar stenhårt och verkligen vill.
Jag gick på London Internation Film School i London mest slutade efter 4 terminer när min mamma blev sjuk.
Har aldrig jobbat mig tillbaka, aldrig pitchat filmidéer, aldrig tagit de striderna.
Svurit sjuhelvetes massa gånger framför filmer och teveserier med urdålig dialog som jag hade kunnat skriva såååå mycket bättre.
Drömt om att bli upptäckt. För att nån ser att jag kan.
Så hände det. Jag gick längs en glittrig vinterväg och hade snorbråttom till kiropraktorn.
Ryggen är helt slut och jag borde aldrig gå på annat än sjukgymnastik.
Men ändå, endorfiner översvämmade hjärnan och jag betade av mina samtal.
Och så kom den, frågan:
"Jag har läst en artikel av dig, skulle du vara intresserad av att skriva filmmanus?"
Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!
Jag vet, vägen är lång, väldigt lång och kanske är bara ett kanske men hoppet, åh, om ni faller och förlorar hoppet, kämpa allt vad ni kan för att komma tillbaka.
PS. Jag gick för långt och kom såklart försent till kiropraktorn men å andra sidan dubblar han som min terapeut och karriärscoach så det gjorde inget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar