Om att må jävligt dåligt av bloggar!

Det händer mig också. Plötsligt har oron och svartsjukan i nån annans liv krupit in i mitt och precis börjat reda sig ett ormbo just som jag kom på mig själv. Men va fan Lina!

Ok, jag hamnade där av misstag. Grejen är att andra människor kan gå in i ens liv.

Det händer överallt hela tiden:

En kompis till mig firar 1 månadsjubileum utan NÅNS blogg.

LillaH sliter sitt hår för att hennes frisyr inte ser ut som Chloé Schuterman på dagens outfit.
(Ok, jag gillar Chloé, jag gillar hennes blogg, jag gillar att hon stoppar fingret rakt upp i Jantes rumpa men jag blir förtvivlad när LillaH inte tror att hon är lika värd som Chloé)

Människor har blivit osams om mina inlägg, i flera led:
En hon har blivit arg på en honom som har blivit arg på mig som har blivit galen för att det handlade om nåt helt annat och ingen jävel ska lägga sig i mitt liv, men ändå.

Och Kongomannen, trots total förnekelse kan han sura en hel dag om jag varit väl vidlyftig på bloggen.

Mina vänner säger att mina inlägg läcker, jag säger att det är en tillrättalagd värld, människor speglar sina egna dysterheter mot min eufori och sen mår alla lite extra illa.

Medan MellanM alldeles stoiskt sitter vid köksbordet och läser högt ur Martin Luther Kings I have a dream speech

In the process of gaining our rightful place, we must not be guilty of wrongful deeds. Let us not seek to satisfy our thirst for freedom by drinking from the cup of bitterness and hatred.

Gillar jag att blogga?

Här bodde jag en gång, i London. Bilderna från idag är inlåsta i telefonen.

















Vad finns det att berätta?
Att säkerhetskontrollanterna på flyplatsen i Tel Aviv till och med screenade Kongomannens bettskena och tankrämstubslock för sprängmedel?
Att kvällssolen över sensommarStockholm måste vara den vackraste som finns?

- Gillar du att blogga? frågade MellanM där vi gick i Allmänna gränd.

Jag gillar när ni skriver till mig även om er olycka ibland är så skarp att man skär sig på den, jag gillar att åka Kvasten, och Vilda Musen och Tekopparna en hel dag som idag på Grönan,
och kolla skitfilmer i min soffa
och lyssna till Tonåringens tankar
och att göra språkgåtor med LillaH
och käfta med mina kompisar
och jobba
och le för att livet är fint.

Men blogga?
Ibland är jag suveränt jävla skittrött på det.

Se dig inte om!

Min första bok var otäckt självbiografiskt. Till en början oroade jag mig för vad pappa skulle säga om:
- sexet
-missfallet som egentligen var en abort
-skit om honom

Men han gjorde aldrig det, pappa läste boken, berömde, kritiserade konstruktivt.
Han förstod långt före mig att sanningen i litteratur är HELT oviktig så länge det du skriver är TROVÄRDIGT.

Det måste kännas. Man måste kunna tro sig vara där. Man måste gå in i låtsaslandet som om den händer här och nu.
MAN MÅSTE KUNNA BLANDA SANNINGEN OCH LÖGN FÖR SKRIVANDETS SKULL, annars blir man en liten lort.
Men det skapar problem, påhitt blir blodigt allvar för många. Men faktiskt, de som var mest upprörda över min debutbok Vildängel var de som inte var med.
Ingen annan brydde sig.

Jag älskar att hänga här och på på UM. Ni är många som skriver till mig, får jag tusen svar så får jag tusen tankar av er. Det är er jag skriver för.

Inte pappa,
inte brorsan,
inte mina kompisar på FB som kanske blir sura för det här.
Missförstå mig rätt, ni är också suveränt viktiga, och det coolaste som finns är att nå utanför radien.
Men pappa, förlåt om jag skriver om sånt du helst inte skulle vilja veta (om du var en sån farsa, för du vill veta allt). Läs på eget bevåg.

Passions fuck-up

På ungdomar.se där jag också bloggar skriver många om kärlek som tog slut, för en iaf.
Nästan alltid står någon kvar. Hur överlever man det?

Om jag skrev en liten historia om passion skulle den nog gå så här:

Vi skakade hand och du såg på mig mot himlen och sen trängde du dig in i mitt innersta rum. Allra längst in där jag bor så att jag inte kan värja mig. Nu ser jag dig i allt jag rör vid och hur ska jag då kunna bli kvitt? Du sa mina ord och jag fann dina.
Vi ljög om samma saker så det tog ut varandra, spelade ingen roll. Du var den jag såg i spegeln när jag vaknade och gnuggade mig i ögonen, din oro var som om den var utskuren ur min. När du var nervös gjorde jag samma lika tills luften inte ens gick att andas i rummet där vi gömde oss. Världen utanför hade plockat oss itu, det visste du och sen jag men aldrig samtidigt. Inte ses sa du, aldrig nånsin, kanske utomhus, som i en film tänkte jag just i ögonblicket du sa det. Glöm mig sa jag, det är svårt sa du och gjorde det.

Hur blir man frisk sen? Röker röker inte dricker dricker tränar inte tränar äter äter inte skriker så högt att det inte ens hörs går sönder på soffan dansar sig vettlös till Timbuktu?

Bild av favorit17-åring

Man får leta lite i bilden, men hon är där. Den här bilden hänger ihop med bloggtexten här.

17 år med Veronica Maggio