Se dig inte om!

Min första bok var otäckt självbiografiskt. Till en början oroade jag mig för vad pappa skulle säga om:
- sexet
-missfallet som egentligen var en abort
-skit om honom

Men han gjorde aldrig det, pappa läste boken, berömde, kritiserade konstruktivt.
Han förstod långt före mig att sanningen i litteratur är HELT oviktig så länge det du skriver är TROVÄRDIGT.

Det måste kännas. Man måste kunna tro sig vara där. Man måste gå in i låtsaslandet som om den händer här och nu.
MAN MÅSTE KUNNA BLANDA SANNINGEN OCH LÖGN FÖR SKRIVANDETS SKULL, annars blir man en liten lort.
Men det skapar problem, påhitt blir blodigt allvar för många. Men faktiskt, de som var mest upprörda över min debutbok Vildängel var de som inte var med.
Ingen annan brydde sig.

Jag älskar att hänga här och på på UM. Ni är många som skriver till mig, får jag tusen svar så får jag tusen tankar av er. Det är er jag skriver för.

Inte pappa,
inte brorsan,
inte mina kompisar på FB som kanske blir sura för det här.
Missförstå mig rätt, ni är också suveränt viktiga, och det coolaste som finns är att nå utanför radien.
Men pappa, förlåt om jag skriver om sånt du helst inte skulle vilja veta (om du var en sån farsa, för du vill veta allt). Läs på eget bevåg.

Orgasm

... känns bara sådär i jämförelse med att skriva färdigt ett bokmanus till och med timmar före deadline. Är helt rusig i kroppen, så jävulskt befriad, hög som ett hus på kicken.

Vägen hit har varit ett stirrigt helvete, för mycket har hänt och känslor har levt rövare inuti mig och inte fan har det blivit bättre av allt multitaskande.

Älskar alla er här som jag får prata med och som läser bloggen såklart, men lite dum i huvudet har jag blivit av att inte kunna stänga av. Vill rädda livet på alla som mår dåligt och fråga frågor om det mesta och hinna ge nåt tillbaka. Och ungarna och allt deras och allt annat som jag ställer till med.

Men sedan i torsdags har jag suttit på en och samma stol, skrivit mig ner i lugnet, jobbat hårt, känt att det börjat koka och bubbla, stegras och ila och locka och pocka.

Skölja in värmevågor när jag har närmat mig slutet.

Har hjärtklappning. Så sanslöst jävla skönt.

Tre av mina böcker

Börjar bli fint hemma hos mig!

Oiiii, blommor utanför dörren, den nya trappan med veranda som jag knappt lärt mig hitta till.
Slet upp pappret, varligt utan tålamod.
Värmeilningar i magen, vem, vem?

Men jag hoppades, från förlaget, grattis till nya boken.
Ett förlag som skickar blommor tror på dig. Blommor är det finaste kvittot.
Blev väldigt glad. Hela skrivprocessen vilar i den där buketten.

Ibland tar det två månader att skriva en bok, ibland två år eller fyra.
Den här skrev jag med halsbränna mellan 8 oktober och 8 december 2009.
Skrev snabbt, för att historien åt mig, men för att hinna innan Lotta
som kanske kanske skulle bli min förläggare skulle iväg och föda barn.
Annars hade jag fått vänta nio månader.

Så omskrivning och redigering och hela fadderutten.
När man kräks på manuset är det klart, säger en gammal kollega men med
helt andra ord.

Kommer ihåg, 2005 när Vildängel kom ut.
Fick så mycket vackra blommor att jag var uppe en hel natt och fotograferade dem på mitt köksbord.
Gjorde ett collage till redaktionen på förlaget.
Älskar ju dem för att de ser det bästa i mig.

Blommor från BonnierCarlsenfamiljen

Limbo

Det här kommer att bli långt för allt hänger ihop. Allt i hela världsalltet.

När jag var 17 rev min bästis Prinsessan af Silverfot ett rosa papper ur min finaste anteckningsbok och ritade en teckning av Linas berg och dalbaneliv. Jag har kvar teckningen i min plånbok. Eller i min skattkista, eller i min pigtittare, eller nånstans bra och tryggt iaf.

(Om jag ska vara helt ärlig så tror alla att P af S är Loella i min första bok Vildängel. Det tror jag också.)

Igår hände fyra fantastiska saker. En så bra att den faktiskt inte går att berätta, en rolig, en kul jobbgrej som såklart inte kommer att ge några pengar och som jag borde tackaa nej till fast att jag kommer att säga ja.

Och så den allra finaste - doktorn som ringde från Astrid Lindgrens Barnsjukhus och sa att Tonåringen inte har fel på hjärtat längre. Han kan träna igen.
Aldrig har jag sett nån springa så glatt till den avlägsna busshållplatsen.

Men det hände också nåt så hemskt att jag aldrig kommer att kunna tala om det. Inte förrän jag dansade Zumba tappade jag balansen och förstod. Så jag dansade färdigt utan att le en enda gång, gick hem och grät ner i kycklingen, bäddade om alla sängar och jobbade tills jag somnade med datorn i knät. Drömde om kackerlackor.

Känslorna stormar lika vilt som vårfloden.

Enda skillnaden är hur jag gör. Då när jag var tonåring grät jag tills jag ändå var tvungen att gå upp och plugga. Läs Fridah Jönssons blogg om en normal gymnasietermin ni som inte vet eller minns hur pressigt det kan vara. Alla ni andra, läs och skratta, det är inte värt att gråta över.

Men iaf. Den första gången min hund Hero skulle dö hade han blivit biten av grannens polishund Apache. Hero och Apache hatade varandra, de kissade ju på samma lyktstolpar!

Men den där dagen före julafton förlorade Hero. Med ett jättelikt hugg i benet gick han in och la sig bredvid min säng. Vägrade se på mig om jag ömkade honom, försäkrade sig om att jag var där. Åt inte på fyra dagar, gick bara ut och kissade med mig, om natten, när inte husse såg. Låg kvar tills han var säker på att han hade överlevt.

Så gör jag med. Allt annat är lika sen jag var 17 för jag är fortfarande ute på den resan. Uppför en kulle och nerför ett berg.

Och jag undrar ibland, är det bättre att inte känna så mycket?

Idag ska jag lyssna på Lustans Lakejer Uppdrag i Genève.

Ätstörning och körkort

Läser vidare i Blondinbellas bok, är på ätstörningar. Jag har haft bulimi och det galna är att jag alltid har en släng av det. Det är som att lära sig cykla och simma, men kan det alltid. Men bakvänt, för det är långt ifrån lika bra att kunna!

I Vildängel, min debutroman som är otäckt självbiografisk, skriver jag om det här. Men jag nämnde det i förbifarten som om det inte fanns, eller för att jag inte skulle komma på mig själv. Jag har ALDRIG talat med nån om min ätstörning. Sanningen är att jag fortfarande har ett stört förhållande till mat. En ännu större sanning är att det inte ger nåt!

Men så här är det: Jag minns skoltoaletten nedanför biblioteket på internatskolan i Oxford för det var där jag kom på det. Jag minns varenda toalett jag har spytt på. Självföraktet, när att kräkas är viktigare än att toan är äcklig. Jag skulle aldrig i helvete ha kissat där, men spy gick bra.

Hur bra mår man då? Inuti alltså?

Och sen karusellen, spiralen ner i helvetet när man trycker i sig mer mat. Mat som du redan när du äter den vet hur den kommer att kännas att spy upp.

Varför jag kräktes? För att jag aldrig har tyckt att mitt utseende duger. För att jag tom var avundsjuk på Barbiedockor.

Och ändå, vi hade inte it. Hur svårt måste det inte vara när det finns bilder bilder på skitsnygga människor överallt? När folk är både smarta och snygga som Tyra Banks och framgångsrika. Då håller det inte att säga att de iaf är dumma i huvudet.

Hur klarar ni det?
Hoppas att ni är så smarta att ni inser att väldigt många vrålsmala superläckra människor har ett komplicerat förhållande till mat. Det gjorde inte jag.

Fotnot: Tyra jobbar massor mot ätstörningar och för att unga människor ska må bra.

Läs om kända människor som har svältit sig till döds och om de som talar öppet om det. Prinsessan Diana var en av dem. När jag var 17 år och ute med en kompis och vädrade mitt nytagna körkort på Londons gator stannade vi bredvid Dianas bil vid ett rödljus. Hon var 90-talets it-girl. Om vi skrek och tutade? Ja.

Författare, jippi!

Författare, det skulle jag bli. Solen sken och getingarna surrade över den äckliga apelsinmarmeladen med skalbitar i och jag hade bestämt mig. Hade läst nån skön chiclit ur mammas bokhylla, det kittlade av alla sexscenerna när jag bestämde mig. Först skulle jag skriva en skandalroman och hänga ut familjen på kuppen om jag blev tvungen, sen kunde jag ta itu med Nobelpriset.

Sagt och gjort. Jag skrev skandalromanen. Debuterade med Vildängel

men ja, sån jäkla skandal blev det inte. De som var argast var de som INTE kom med i boken.

Och vägen mot Nobelpriset trampar jag fortfarande på. Men ändå. Jag har skrivit tre vuxenromaner och en kortroman i Drama Queens.

Men roligast av allt, så där så att jag kan stå som tjejerna i en amerikansk teveserie och hoppa upp och ner och skrika, det är när bibliotekarier säger min Vildängel är en av de mest utlånade Young Adultböckerna.

Så när Lotta Bergqvist, förläggare på BonnierCarlsen, frågade om jag ville skriva ungdomsböcker kissade jag nästan på mig av lycka.

Lina: Får jag skriva om sex, och att dricka för mycket ibland och ligga med sin pappas bästa kompis fastän han är för gammal?

Lotta: Ja.

Lina: JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! Jag börjar nu på en gång.