Visar inlägg med etikett självskadebeteende. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett självskadebeteende. Visa alla inlägg

torsdag 13 september 2012

Sadistiskt självplågeri



Har jag berättat om hur jag hanterar misslyckanden?
Med skam, skuld, och sadistiskt självplågeri.
Självskadebeteenden som hetsätning av chips.

Det näst värsta:
- Att misslyckas.
Det allra värsta:
- Att nån annan ska få syn på min skam.

Som när jag fick en manusrefus från nåt stort och åtråvärt förlag några år innan Vildängel kom ut.
Fredag eftermiddag, alla var hemma. Inte en chans att få gnissla tänder ifred.
Så jag gömde det tjocka, fientliga kuvertet under mattan bak i bilen och hoppades att ingen skulle hitta det.
Dolde min skam.
Mitt misslyckande, och vanmakten över att det fanns nån där ute, på ett förlag, som hade insett hur dålig jag var.
Och längtade till måndag då jag skulle kunna vara ensam med min förtvivlan.

Moget? Nä.

Men nu har jag blivit bjudet på en FailCon, så genialiskt att jag gråter glädje.
Lite som AA, I'm not alone.
Så jävla bra, signerat min idol Linda Skugge.
Kolla:

Kära entreprenör,
Jag vet att du är duktig. Jag vet att du alltid varit en driven och ambitiös person med många bollar i luften. Du sover effektivt, tränar effektivt och gör fler saker på en måndag än vad en dödlig människa åstadkommer på en vecka. Du är fantastisk.

Det är därför vi ska fokusera på ett ämne som inte belyser din duktighet. Nämligen misstag. Snedsteg. Fail.

Den 17:e september lanserar tidskriften Entreprenör en helt ny inspirationsblogg: Företagsamt - av och för entreprenörer. I den får du följa en handfull entreprenörer i deras vardag. Från duktighet till kaos. Från framgång till kris. Från mingelbilder till osminkad och bakfull.

Därför vill vi bjuda in dig till en kväll där allt ska gå fel. Ta på dig en bakvänd T-shirt och omatchade strumpor. Vi ses på Teater Brunnsgatan Fyra – vi bjuder på vin och tilltugg.





söndag 17 april 2011

Not ready to make nice

Att skriva om nåt som har försvunnit känns som att tjata. Men jaja.

Jag läser massa bloggar om att må uselt. Inne på UM, fast det känns som om jag smyger runt och tjuvlyssnar.

Så många som vill skära sig ta livet av sig inatt supa droga vadsomhelst för att slippa plågan.

Ångesten som driver kraften ur kroppen vettet ur skallen sansen ur allt.

Tror jag fattar hur svårt det är att välja:
- en påse godis och en kopp te som lindrar aldrig så lite men gör morgondagen bärbar.

- eller nåt som slår hjärnan i bitar för en alldeles så liten stund men sen då? Eldsvådor av ångest så stora att de inte går att släcka.

Två steg framåt och ett tillbaka går också framåt.

Not ready to make nice