Ett argt inlägg

Pling. Vaknar. Sms. Det står att jag har det. Att jag för fan är skitbra:-), när kommer nästa bok?
Anna som skrev är barn och ungdomspsykiatriker och jag blir väldigt glad.

Och ändå konstigt. Jag som ligger här och plöjer ungdomsböcker och tänker att jag aldrig mer ska skriva.
Självförtroendet blir bara sämre med böckerna. Behövs dem alls, frågar jag inåt.

Varvar läsandet med pappas Arguably av en man som dog.
Tycker att den är gubbig.
Att det är skevt att min lillebror läser samma skit.
En artikel handlar om Stieg Larsson, att han "tydligen var feminist".
Höjda ögonbryn utifrån engelskt och amerikanskt perspektiv.

Inser att "är du feminist?" är en kuggfråga i Sverige.
Alla som inte svarar rätt har hamnat snett.

Jag är feminist som många unga, på det där självklara sättet då tjejer och killar är lika.
Men ändå, inte på det där sättet som får killar att bli pissförvirrade.
Spanien är ett macholand. Alla killar svarar nej till att kunna engelska, fast de visst kan.
Hur skulle det se ut om de säger fel.
Säger "men du kan ju visst!" och får tillbaka solkskensleenden.

Men tillbaka.
Pappas bok, Christopher Hitchens, i den står det att kvinnor får bättre humor med åren och inte kan skämta om allt som män kan för att barnafödande är viktigast för dem. Att kvinnor tycker att födelsedagar och kristallkulor är viktigare än män gör. Att kvinnor ÄR intelligentare än män.

Mycket av det där är kanske sant, men ändå. Jag gillar inte att det står i en bok. Att människor går omkring och resonerar så.

Så sa nån nåt som jag tror att jag drömde. Om en kvinna som är vacker och rolig och dramatisk och nyskild.
"Det var jättetrevligt men hon lär ju inte bli pippad i brådrasket."

Då spårade allt ur. Jag kommer visst att fortsätta skriva ungdomsböcker om starka tjejer som lär sig göra egna val.